Det är synd att Alan Smith lämnar, trots att han i ärlighetens namn inte är någon större fotbollsspelare. Han är forward, men han är ingen målskytt, ingen framspelare och ingen dribbler. Han har nått spel i United och engelska landslaget mycket tack vare sin attityd.
Jämför man Smith med Wayne Rooney, två spelare som inte direkt är rädda för att svettas eller ta och ge smällar, finns en skillnad. Wayne Rooney besitter mängder av kvaliteter medan Smith näst intill lever på sin inställning och vilja. Ändå har Smudge, liksom Rooney, spelat för både United och England, vilket i sig är fruktansvärt imponerande.
Jag förstår människor som tycker att Alan Smiths ibland vårdslösa spelstil är idiotisk. Även jag kan tycka att det är korkat av Smudge att ta en varning genom att klippa en ytterback någon sekund efter att denne slagit ett iväg en passning – men jösses vad jag njuter av det.
På 321 matcher har Smudge lyckats plocka på sig 78 gula och 8 röda kort. Han har även blivit utvisad i både U21- och A-landslaget. Dessutom är det är inte alla forwards som kan skryta med att de har fler varningar än gjorda mål under sin karriär.
Även om han inte har vad som krävs för att vara förstaforward i en klubb som United är det viktigt att komma ihåg att en spelartyp som Smith är viktig – inte minst i hemmamatcherna där det kan vara till stor fördel med 76 000 heltända åskådare. Genom att sätta stenhård press, trycka in en tackling eller skälla ut medspelare, motståndare eller domare kan Smith på egen hand egga igång Old Trafford på samma sätt som Gattuso eldar på supportrarna hemma på San Siro.
Smudge flyttar för att han vill ha speltid. När jag ser Newcastles forwardsuppsättning är jag ganska övertygad om att Leeds stolthet inte kommer att bli en ”regular starter”.
Fast vid närmare eftertanke … När Owen drar på sig nya skador samtidigt som det kommer fram bevis som stödjer teorierna om att Oba Martins egentligen är 29 år gammal kommer Alan Smith att komma in och ta St. James’ med storm. Precis som han gjorde med publiken på OT hösten 2004.
Trots blott tre år i klubben är Smith en spelare som jag alltid kommer att minnas; volleyn i debuten mot Arsenal, målet på Craven Cottage, den hemskaste av hemska skador (tyvärr det starkaste minnet) och så klart Romamatchen i våras.
Noterbart är att grunden till var och en de fyra nämnda sakerna ovan ligger i uppoffringar och hårt jobb. Det säger väldigt mycket om vilken spelare Alan Smith är
