Varför denna åldersfixering?

“I'm looking to take this team in a different direction, it's a new direction, a new era and a clean sheet of paper for everybody, which is why I decided not to pick David Beckham. It was just a decision I felt I had to make when I was looking to the future of two years, four years. I'm a believer in the development of young players and giving them their head. They've deserved it.”

Så sa Steve McClaren efter sin första landslagsuttagning. Det betydde ingen mer Beckham, David James, Emile Heskey eller Sol Campbell. Han hade bestämt sig för föryngring.

Men ett år senare började de trilla in, de gamla rävarna, en och en. Till vänskapslandskampen mot Brasilien i juni kom Beckham. Till vänskapslandskampen mot Tyskland i augusti kom James. Till EM-kvalmatchen mot Israel i september kom Heskey. Till EM-kvalmatchen mot Estland i oktober kom Campbell.

Vissa lär tycka att McClaren gjorde fel som inte följde sin föryngringslinje, andra att han var modig som vågade byta upplägg när hans England trasslade. Själv tycker jag att han gjorde fel från första början.

• Beckham må ha börjat varva ner i MLS, men han håller fortfarande, har en högerfot som kan göra skillnaden i en match och ger alltid 100 procent när landslagströjan är på.

• Campbell börjar komma till åren, men sedan flytten till Portsmouth verkar det som att han har fått en nytändning och är absolut tillräckligt bra för att vara med och konkurrera om en plats i landslaget.

• Säg en engelsk målvakt som har överglänst 37-årige James under de senaste två åren. Jag kan inte.
  

McClaren gjorde felet att plocka bort de äldsta spelarna i stället för de sämsta. Jag hoppas att näste förbundskapten inte gör samma misstag, utan visar mod att peta de som inte presterar, vilket McClaren till sist faktiskt gjorde när han bänkade Frank Lampard och nu senast petade Paul Robinson.

Jag ser många av Englands landskamper, men inte alla. Men det var länge sedan jag såg Steven Gerrard göra en bra landskamp, och för tillfället är han definitivt inte en man för landslagets startelva. Och Shaun Wright-Phillips, någon?

Det är inget fel i att ge unga spelare chansen – så länge de är tillräckligt bra. Kieran Richardson, David Bentley och Stewart Downing är inte tillräckligt bra. Ashley Young (landslagsdebut i vänskapsmatchen i fredags) och Gabriel Agbonlahor är duktiga ynglingar som borde ha fått chanser under McClarens tid.

Jag har lite svårt för den här typen av åldersfixering. Det är som i Sverige där alla vill se massa unga spelare i landslaget, mest för sakens skull. Det är en spelares kvalitet, inte antalet årsringar, som verkligen spelar roll.

En vis man sa en gång ”If you’re good enough, you’re old enough”. Jag tar mig friheten att göra en liten korrigering: ”If you’re good enough, you’re young enough”.

Smiling Steve

Han hade åtminstone roligt ...

Jag kommer att sakna England i sommar

När spelarna står uppställda på rad och nationalsången sjungs före match har varje spelare en överlycklig maskot stående framför sig. I kväll stod en unge i blond Pavel Nedved-kalufs framför Scott Carson. Jag har fortfarande inte kommit fram till vilket kön barnet var av, men med sin enorma mun sjöng Nedved-kopian God Save The Queen med en sällan skådad inlevelse. Inte konstigt om Carson tappade fokus och därför skänkte kroaterna ett tidigt ledningsmål.

Det var ett horribelt misstag av Carson. Jag trodde att det var bland det första en målvakt får lära sig som knatte, att man ska ha kroppen bakom händerna när man får ett skott på sig.

Som jag skrev i förra inlägget så betonade Steve McClaren att rutinen är viktig i matcher som den mot Kroatien. Att han då valde att ställa en 22-åring som landslagsdebuterade i fredagens vänskapsmatch mot Österrike var underligt. Det kunde ha gått hem. Nu gjorde det inte det, och det kommer att påpekas – med helt andra ord än ”underligt”.

Något som är underligt är varför Wayne Bridge fick spela 90 minuter. Han var verkligen förfärligt dålig. Han upphävde offsiden vid kroaternas 2-0-mål (även om jag anser att SWP ska bära mest skuld), han drog bollen i egen ribba och han bjöd Ivica Olic på ett friläge. Wayne Bridge var ovän med bollen matchen igenom och visade prov på ren och skär dumhet genom att slå majoriteten av sina inlägg/krossbollar på 1,66 långe Wright-Phillips. Han bör ha bränt sina broar till vidare landslagsspel, inte minst med tanke på alternativen: Ashley Cole, Nicky Shorey och Leighton Baines.

Trots Bridge på planen rensades nästan alla skit från första halvlek upp i andra. I paus bytte McClaren in Jermain Defoe och soccer-Beckham. I en massiv engelsk press var det Defoe som ”fixade” straffen som ledde till 1-2 och Beckham som med en erektionsframkallande Beckhamsmekning serverade Crouch fram till 2-2.

Eftersom en poäng hade räckt till avancemang är jag säker på att Steve framförde sin önskan till spelarna att skrota den höga pressen och risktagandet som följer därtill. England började framstå som nöjda. Aggressivitet, som är något av en synonym med engelsk fotboll, byttes ut mot passivitet. Det höll inte länge.

Angående Englands påsmygande passivitet efter kvitteringen: En del i detta var att Defoe, som byttes in för att ge Crouch en anfallspartner, gick ner som någon typ av offensiv mittfältare efter 2-2-målet halvvägs in i andra halvlek.

Efter matchen fick McClaren en fråga om just detta, om det var hans beslut att Defoe skulle droppa ner. Han blev helt ställd och svarade med ”No, that was … öhm … to be perfectly honest … ööööhhhmm” och började jiddra om att kroaterna skapade chanser även när England spelade 4-4-2 och att Scott Carson gjorde en kanonräddning (intervjun finns att se här). Extremt mesigt av reporten att, efter McClarens bla-bla-bla, inte våga be om ett svar på frågan – ja eller nej. Nu kom Steve undan alldeles för enkelt.

16 månader. Så länge varade Steve McClaren på förbundskaptensposten. Att kvalificera sig till EM-slutspelet var inte bara ett mål, utan ett krav. Det är inget snack om att han ryker fortare än kvickt.

Det ska bli intressant de närmaste dagarna att lusläsa vartenda ord som skrivs om engelska landslaget, Steve McClaren, Steve McClarens leende, Englands enorma otur med skador, Wayne Bridges nya dvd ”Så här spelar du inte fotboll” samt alla wags besvikelse över att inte få åka till EM och umgås, synas, supa, dra några linor, shoppa för sina makars/pojkvänners pengar och synas i det de har shoppat för sina makars/pojkvänners pengar.

I Englands frånvaro kommer 2008 års Europamästerskap att inneha ett stort tomrum.

Fan ta lill-Nedved. Allt är hans fel. Eller hennes.

Vikten av tre poäng

I kväll avgörs allt. Undviker England förlust är EM-platsen säkrad. Blir det seger med 2-0 eller mer blir man till och med gruppetta.

Det är viktigt för England att vinna i kväll. Inte så mycket för förstaplatsens, lagmoralens eller Steve McClarens skull, utan för seedningen till EM-slutspelet och dess lottning.

England har för tillfället en så kallad koefficient (baserat på resultaten i senaste VM-kvalet och pågående EM-kval) som skulle ge en plats i seedningsgrupp 3. Vid seger kliver man upp till seedningsgrupp 2 tillsammans med Tyskland/Holland, Italien och Tjeckien/Portugal (beroende på kvällens resultat).

Det lag av Tyskland och Holland som hamnar i seedningsgrupp 1 har sannerligen gått på en nit. Där finns nämligen värdnationerna Schweiz och Österrike samt regerande mästarna Grekland, tre lag som tyskarna/holländarna i så fall inte kan få möta i gruppspelet.

Att hamna i seedningsgrupp 2 vore det bästa. Det finns självklart ändå en viss risk att man lottas i en helvetesgrupp med till exempel Tyskland, Portugal och Frankrike, men chanserna till att få en enklare grupp ökar.

***

Kvällens startelva: Carson – Richards, Campbell, Lescott, Bridge – Barry – Wright-Phillips, Gerrard, Lampard, J.Cole – Crouch.

Att Paul Robinson skulle bli petad var en tidsfråga. Men att det sker i det här läget, i den sista och avgörande EM-kvalmatchen mot kvalsuveräna Kroatien, och till förmån för orutinerade Scott Carson var banne mig överraskande. Inte minst eftersom McClaren häromdan sa att “experience of these occasions is key to everything”.

Förutom rutin betonade Smiling Steve vikten av fasta situationer. Ändå får Beckham, lite överraskande faktiskt, starta matchen på bänken. Men jag klagar inte. Under de tre höstmånaderna har den soccersöte bara spelat två timmars fotboll, inkluderat två inhopp för LA Galaxy och landskampen mot Österrike i fredags, och lär vara aningen rostig.

Tips: 1-0 (Sol Campbell).

VM-truppen 2010

Jag tog mig tid att leka lite. Det ses säkert som obetydligt nonsens för många, men det ger jag fan i.

Eftersom Englands EM-chanser är ganska små utgår jag från att de inte kvalificerar sig för EM och att Steve McClaren därmed slängs ut från sitt kontor med huvudet före.

Vem tar över? Mellan onsdag kväll och söndag eftermiddag hade mitt givna svar varit José Mourinho, men säger han att han aldrig skulle coacha något annat landslag än Portugal menar han det. Sam Allardyce kanske?

Här följer de 23 spelare som representerar England i VM i Sydafrika om knappt tre år.


Målvakter
Ben Foster
Robert Green
Paul Robinson

Det har blivit alltför uppenbart att Paul Robinson inte är tillräckligt bra, men han kommer med i truppen i brist på annat. Efter att Edwin van der Sar lade av 2009 har Ben Foster varit gjort succé i Unitedmålet och är given etta i landslaget.

Backar
Micah Richards
Steven Taylor
Rio Ferdinand
John Terry
Joleon Lescott
Ashley Cole
Leighton Baines

Inga överraskningar på backsidan. Taylor och Baines har tagit ordinarie platser i landslagstruppen. 35-årige Gary Neville har lagt av i landslaget för att lägga fokus på United under karriärens slutskede medan Ledley King saknas på grund av skada (shocker!).

Mittfältare
Shaun Wright-Phillips
Theo Walcott
Steven Gerrard
Frank Lampard
Owen Hargreaves
Gareth Barry
Michael Johnson
Joe Cole
Ashley Young

Walcott har slagit igenom i Arsenal och är given. City-Johnson är Englands nye Lampard och tvingar United-Carrick att ta tidig semester. Ingen Boro-Downing i truppen utan Boro-McClaren som förbundskapten.

Forwards
Wayne Rooney
Michael Owen
Dean Ashton
Gabriel Agbonlahor

Defoe, Bent, AJ och Smith får som vanligt inte åka med när det verkligen gäller. Crouch har gått av på mitten. Den mer och mer tunnhårige oxen Ashton har lämnat West Ham och gör mål för ett annat United, som är lite större och beläget i Englands norra delar. Om Agbonlahor är kvar i Villa eller inte vete katten. I vilket fall som helst är han jävligt bra och given i truppen.


Någon som saknas? Eller någon som aldrig i helvetet ska vara med?

Steve "Konami" McClaren

Det vore ynkligt av mig att jämföra verklighetens fotboll med TV-spelsvärldens dito. Fast jag klär ganska bra i ynklighetens kostym, så jag svirar om ändå.

Spelet Pro Evolution Soccer (PES) belönar sina TV-spelare genom att ge honom (Det finns ett par saker kvinnor inte gör. Spelar fotbollsspel och bajsar är två utav dem) klassiska landslag att spela med, när spelaren vinner diverse turneringar och ligor. Min aktade granne, en 23 år gammal, nysnaggad, öppen, fotboll- och Manchester Unitedälskande människa har PES i sin ägo. Granne Björk är dessutom en människa som under en PES-match har lika nära till skratt och hån, som till svordomar och kastande av spelkontroll.

Klassiska landslag på PES har bara några få utvalda länder: England, Frankrike, Italien, Tyskland, Nederländerna, Argentina, Brasilien. Lagen är sammansatta så att de består av landets mest välkända och bästa fotbollsspelare genom tiderna, oavsett om de var aktiva under helt olika decennier. Ändå saknar jag Sveriges lag från VM -94.

Jag och granne Björk har mött varandra med de olika klassiska landslagen ett trettiotal gånger. Vi känner de klassiska landslagen väl.

• Frankrike och Italien är oerhört boll- och passningsskickliga med pålitliga avslutare.
  
• Snabbhet, kvickhet och god teknik är signifikativt för både Argentina och Brasilien.
  
• Omutlig och resolut defensiv genomsyrar Tyskland och Nederländerna. Hårdskjutande mittfältare och påpassliga forwards är de offensiva kvaliteterna.

Och så har vi England... De har, i verkligheten, haft ungefär lika många och lika klassiska fotbollsspelare som de andra länderna. Däremot saknar Englands klassiska landslags spelare minst en attribut för att vara lika bra som, till exempel, Brasiliens Careca eller Franrikes Jean-Pierre Papin (exempelvis är Gary Lineker och Geoff Hurst inte särskilt snabba). Och då har ändå både Brasilien och Frankrike ännu bättre forwards, attributmässigt, i Pelé respektive Eric Cantona.

Classic England har inte vunnit ett enda möte på granne Björks PES, som jag har bevittnat. Det beror på att spelet inte behandlar spelarnas psykiska attributer så att de används på planen. De attributer som engelska landslaget levt på i alla tider. Oräddheten, hänsynslösheten, inställningen, hjärtat. Men jag förstår spelets skapare, Konami. Det kan inte vara en lätt uppgift att ordna så de psykiska attributerna används på planen.

Jag kan däremot inte förstå att Smiling Steve inte klarar av det.

Mission Impossible IV

Ryssland-England 2-1 (0-1). ”Fem galna minuter”, som många uttryckte det, kan bli det som gör att Wayne Rooney får åka på Karibiensemester med Coleen i stället för en resa med grabbarna till Schweiz/Österrike nästa sommar.

Rooney, ja. Det mål han gör är ren och pur världsklass. Lille Owen vinner nickduellen med den tre meter långe ryssen, perfekt skarv. Rooney, som har kommit loss från sin bevakning, plockar ner på bröstet och bombar in ledningsmålet på volley. Ryske målvakten frågar sig fortfarande var som hände och hur det hände.

I mitten av andra halvlek avgörs det. Rooney hakar upp ryssen utanför straffområdet, ryssen faller in i straffområdet, domaren pekar på punkten.

Fem minuter därpå verkar rookien Joleon Lescott, ett av monstren i Englands 350 kg tunga backlinje, stå i kvicksand medan rysk forward hugger på returen. 2-1. Ridå ner.

Kapten Gerrard kan inte ha fått många timmars sömn i natt. Missen strax före ryssarnas första mål var pinsam men samtidigt ganska typisk för formsvage Stevie G.

Nu måste 1) Israel ta poäng av Ryssland och 2) England vinna mot Kroatien. Det ser onekligen mörkt ut för England och Steve McClaren.

Det skulle vara ohyggligt tråkigt med ett mästerskap utan England. De ska vara där.

Det skulle inte vara riktigt lika trist om Smiling Steve fick kicken, vilket han med mycket stor sannolikhet får om han inte lyckas leda England till EM. Om så blir fallet har jag på känn vem som blir näste förbundskapten. Det återkommer jag till.

***

Jamie Redknapp sågar Luzhnikistadions plan i sin krönika i Daily Mail. Han menar att Uefa och engelska FA (?!) inte borde ha tillåtit spel på konstgräs, samtidigt som han slänger iväg ett sarkastiskt ”Well done to Guus Hiddink and the Russia Federation – they got one over us” gällande valet av plan.

Redknapp är kanske bara är grinig över att kusinen Fat Frank Lampard varit bänkad i senaste veckans två EM-kvalmatcher.

Fast han är nog mest bitter över att han spelade elva år i Liverpool utan att vinna ligan.

Engelsk expertis i högform

Alan Smith på Daily Telegraph fortsätter att älska Emile Heskey. Han menar att Wayne Rooney, Englands kanske allra bäste fotbollsspelare, ska sitta på bänken i kommande kvalmatcher. Kort och gott: Heskey före Rooney.

Daily Mails Oliver Holt, prisad som årets sportjournalist i England såväl 2005 som 2006, tycker att Gary Neville ska ta plats i den engelska startelvan när han är tillbaka från skada. Inget konstigt med det. Men att Holt vill att junioren Micah Richards ska flytta in i mitten på enorme Rio Ferdinands bekostnad får mig att känna både undran och skräck.

McClaren får det tufft med laguttagningen när "ordinarie" stjärnorna Neville, Beckham, Hargreaves, Lampard och Rooney är tillbaka, med tanke på att "reserverna" Richards, Barry, SWP och Heskey skötte sig så pass bra i de två senaste EM-kvalmatcherna - inget snack om den saken. Men kom igen ... de ovan nämnda förslagen är absurda.

Men oavsett vilket lag Smiling Steve tar ut kommer han att bli uthängd och utskälld av pressen om lagets prestation och resultat inte är tillfredsställande. Vem vet - efter nästa månads kvalmatcher kanske vi får läsa att Smith kallar Heskey för föredetting, och kanske kommer Holt att skriva om hur dumt det var att spela med en så orutinerad spelare som Richards.

Englands målvaktsproblem

Italien har världens bäste målvakt i Gianluigi Buffon. Spanien har Real Madrids Iker Casillas som ligger på samma nivå. Tyskland hade Oliver Kahn som under många år ansågs vara bäst, och nu är Timo Hildebrand (Valencia) på väg att ta över tröja #1 hos tyskarna. Frankrike hade Fabien Barthez, som lyckades lägga pajasfasonerna åt sidan i landslaget, och har nu en ännu starkare målvakt i Gregory Coupét.

England däremot ... Det är ingen hemlighet att det råder smärre målvaktskris i det landet. Man har gått från Ronaldinhos kompis David Seaman, via fruktansvärt ojämne David James, till skakige Paul Robinson.

Målvaktsfrågan är engelska landslagets näst största problem. Nummer ett är så klart hybrisen, som funnits sedan VM-guldet 1966.

Skulle man ta sig tid att ranka Premier Leagues bästa målvakter vet jag inte på vilken placering vi först skulle få se en engelsman. David James (burr) är den ende som kanske hade slagit sig in på en topp 10-placering i dagsläget.

Här följer en sammanställning av vilka länder som representeras bland förstamålvakterna (baserat på antalet matcher denna säsong) i Europas fem högst rankade ligor. Svart på vitt, att engelska keepers inte håller måttet.


Premier League, England
6: England
3: USA
2: Finland, Irland
1: Australien, Danmark, Holland, Spanien, Skottland, Tjeckien, Tyskland

Serie A, Italien
13: Italien
4: Brasilien
1: Argentina, Frankrike, Österrike

La Primera División, Spanien
11: Spanien
2: Argentina, Italien
1: Frankrike, Israel, Kamerun, Portugal, Uruguay

Bundesliga, Tyskland (18 lag)
14: Tyskland
3: Tjeckien
1: Bosnien & Hercegovina

Ligue 1, Frankrike
18: Frankrike
1: Kroatien, Senegal

Källa: Sky Sports Stats Centre

Grattis, Israel

Jag tycker att Steve McClaren var desperat när han plockade tillbaka gamla trotjänare som David James och Sol Campbell till landslaget. Jag tycker att det var ännu mer desperat att kalla in Emile Heskey, forwarden som har gjort fem mål på 43 landskamper.

Nu har Engelska Desperationsmedaljen-kommittén fått en arbetsuppgift mindre. Vem som ska få priset i år blev nämligen klart i samma stund som McClaren bestämde att spela Heskey från start i dag mot Israel.

Det är ett hån mot övriga forwards i truppen. Jag undrar hur det känns för ständigt mobbade Jermaine Defoe, senast startande Alan Smith (en annan Alan Smith, f.d. Arsenalspelare och numera krönikör i Daily Telegraph, tycker att "McClaren got it right in recalling Heskey") och giftige Andy Johnson.

England får på sin höjd en uddamålsseger i dag. Därför kändes 2:an på Israel (handikapp 0-2) given.

I väntan på Ben

Kevin Kuranyi är en rätt vidrig typ. Men Paul Robinson verkar inte ha något emot honom. Det var en överdriven gästvänlighet från Robbo gentemot tysken på Wembley i onsdags. ”Varsågod och lägg in bollen i öppet mål”, sa han och la ner bollen på Kuranyis fötter.

Nu pratas det om att 37-årige David James återigen ska bli förstamålvakt. Jösses, vilken desperation. Inte för ålderns skull, utan för att det är David James vi pratar om. Han är lika jämn - och i värsta fall lika bra - som en hög med skit.

Det är ingen hemlighet att Robinson (”He looks as fit as Adriano during the World Cup”) inte är någon världsmålvakt. Fast det är inte någon av Englands övriga landslagsaktuella burväktare heller för den delen. Det är både skumt och dåligt att England, en oerhörd fotbollsnation, har så förtvivlat svårt att få fram riktigt, riktigt bra målvakter.

David James, Scott Carson, Chris Kirkland, Robert Green … Gäsp.

När Magnus Hedman var tillbaka i TV4-studion efter sin säsong i Chelsea snackades det lite om målvaktsträning. Han nämnde att han hade en portugisisk målvaktstränare i Chelsea och han spann vidare i ämnet genom att berätta hur imponerad han är av målvaktsträningen i Italien, där han spelade för Ancona i blott fyra månader. Engelsk målvaktsträning kan jag inte minnas att han pratade om, trots sina fem år i Coventry.

Det är sällsynt att se ett engelskt topplag med en engelsman i kassen. Klubbarna plockar i stället in utländska målvakter. Hoppet om att få se en engelsk keeper i ett engelskt storlag står till Manchester Uniteds Ben Foster, som tippas bli Uniteds nummer ett när van der Sar tackar för sig.

I vintras sa Fergie att Foster förr eller senare kommer att ta över som Englands nummer ett. Hade det inte varit för den förbannade knäskadan hade det mycket väl kunnat ske nu. Tills vidare tycker jag att Robinson ska fortsätta som sista utpost i McClarens lag.

Förhoppningsvis står rätt spelare i målet när VM-kvalet börjar om ett år. Och rätt förbundskapten på bänken.

Tungt, Defoe

11/8, Sunderland-Tottenham: Berbatov och Keane spelar från start i Spurs anfall. Defoe börjar på bänken.

14/8, Tottenham-Everton: Jol hittar plats för både Berbatov, Keane och Bent i startelvan. Defoe börjar på bänken.

18/8, Tottenham-Derby: Berbatov är inte tillgänglig. Keane och Bent startar på topp. Defoe börjar på bänken.

22/8, England-Tyskland: Darren Bent och Andy Johnson tvingas avstå på grund av skada. Smiling Steve har därmed fyra forwards, däribland Jermaine Defoe, att tillgå. Och visst använder han sig av fyra forwards. En matchotränad Michael Owen och en Alan Smith som till vardags spelar på Newcastles mittfält startar i kedjan. Crouch startar inte eftersom McClaren vill testa ett anfallspar som kan spela i kommande EM-kvalmatch när Crouch är avstängd, men den långe får hoppa in i 57:e. Mittfältaren Kieron Dyer kommer in samtidigt och bildar anfallspar med Lyktstoplen. Defoe får inte spela en enda minut.

Detta är så klart bara fyra matcher och säsongen är lång. Men jag gissar på att Defoe trivs sådär med fotbollslivet för tillfället.