Sjukt att Barton kom undan

Förväntningarna inför lördagens Tyne-Wear-derby var höga; inte på tekniska finesser, utan på tempo och närkampsspel. Det blev en liten besvikelse, även om Joey Barton och Dickson Etuhu (högoddsare) rök ihop och blev stående panna mot panna. Anledningen syns på bilden intill.

Vad Bartons lilla lördagsnöje resulterade i? Frispark, inget kort. Barton ska vara förbaskat glad att kortsnåle Martin Atkinson dömde.

Joey B tilldelas ingen avstänging i efterhand. FA granskar nämligen bara fall som domaren inte har sett. Domare Atkinson såg kastreringsförsöket och gjorde den mer eller mindre lysande bedömningen att frispark var enough. Nä, korten sparar jag till brutaliteter som maskning, skott efter signal eller tröjdragning, tänkte Atkinson.

Jag älskar att se tufft spel. Men går någon över gränsen – vilket förekommer på öarna, inte minst i derbyn – ska rättvis bestraffning utdelas. Självklart skulle Joey Barton ha blivit utvisad.

Under tisdagen uttalade sig Barton om händelsen och bad Etuhu om ursäkt. Jag skrattade åt Joeys bortförklaring.

"It was my third game back and I'm still a bit rusty. If I was fully match fit the situation would have been avoided."

Nä, det var ju inte alls någon elak, galen och högst medveten satsning. Det var bara en misstajmad brytning. Eller inte.

Tror han på fullaste allvar att folk – och inte minst Dickson Etuhu – ska tro på sån dynga?

Glödhett derby i nordöst

Vi hade precis skaffat Canal Plus hemma. Det visades ett inslag där ett gäng Sunderlandsupportrar intervjuades i en buss på väg till eller från match.

- Vad är felet med att fyra Newcastlesupportrar dör i en bilolycka? frågade ett Sunderlandfan och följde snabbt upp med det garvframkallande svaret:

- Det kunde ha varit fem i bilen!

I morgon (lördag) 13.45 är det dags för säsongens första Tyne-Wear-derby mellan Sunderland och Newcastle.

Jag hade gärna sett fler local lads i de båda lagen. Spelare som är födda och uppvuxna i regionen, som älskar sin egen klubb och hatar den andra lika mycket. Spelare som verkligen vet vad det handlar om.

Newcastlekillen Michael Chopra är en av få från området, och han ser säkert fram emot matchen. Trots att han spelar för Sunderland. Det måste vara en märklig känsla att gå ut och spela derby mot klubben man började spela för som tioåring.

Förväntningarna är stora vad gäller tempo och hårt spel, vilket lätt blir fallet när det är derby och närmare 50 000 vildsinta supportrar manar på. Tyvärr ingen Nicky Butt (avstängd), men väl Alan Smith, Joey Barton, Dickson Etuhu och Grant Leadbitter – spelare som inte håller igen. Varför inte ge Graham Kavanagh lite speltid, Keano?

Det blir ett krig på Stadium of Light på lördag eftermiddag. Uteslut inte att Roy Keane och Big Sam tar till nävarna.

20 spänn på att Alan Smith åker ut.

Självklara saker sitter kvar

För en månad sedan var Simon Bank gästexpert i Premier League-lördag på Canal Plus. Bolton tog emot Portsmouth. Hemmalaget tog ledningen tidigt i matchen men Pompey vände och vann till slut med 3-1.

Bank berättade efter matchen att han under andra halvlek hade tänkt ”Jag undrar vad Sam Allardyce kommer att säga efter matchen” innan han kom sig själv – Big Sam är ju inte längre är Boltons manager, utan Newcastles.

Under söndagen läste jag att Big Sam sågar spelschemat i ligan. Han klagade på att det spelas få matcher i oktober och november medan december är fullmatat.

Direkt surfade jag vidare för att kolla spelschemat. Vid sidan om ligaspelet spelar Big Sams lag både Uefacupen och ligacupen, så att spela mer ligamatcher under oktober och november skulle knappast gå, tänkte jag.

Jag grejade med annat en stund för att senare återgå till spelschemat. Jag begrundade höstsäsongens schema och tankegångarna gick likadant den här gången.

Då gick det upp för mig – jag var inne på Boltons hemsida.

Det har nu gått ett halvår sedan Allardyce sa upp sig från Bolton. Det är fem månader sedan han skrev på för Newcastle, som för övrigt inte ska spela mer i varken Uefacupen eller ligacupen den här säsongen.

Ur en synvinkel är Big Sam i Newcastle ungefär som glass på vintern; det funkar men känns ändå så jävla fel. Glass är sommar, likt Big Sam är Bolton.

Jag tror att jag är en av väldigt många som alltid att tänka på Bolton Wanderers när namnet Sam Allardyce nämns.

Den trumpetspelande peruanen

Medan Andreas Andersson ligger sömnlös och funderar på vad han kan göra för att hans Degerfors ska hänga kvar i Superettan sitter jag här, lika sömnlös som Andreas, och tänker på en fotbollsspelare från Peru.

Nolberto Solano lämnade i fredags ett United för ett annat när han flyttade från Newcastle till West Ham.

Att han ville flytta till just London för att hans familj bor i huvudstaden var sedan tidigare känt. Men titta på dessa kommentarer signerade Solano:

”The only reason I wanted to leave was because of my family.”

”They are in London and that's the only reason I wanted to go down there.”

Inte ett ord om West Ham United.

Vad är det för signaler han sänder till West Hams fans? Hade jag varit Hammer hade jag satt bubblorna i halsen och undrat vad det är för stolpskott klubben har värvat.

Fast å andra sidan: Hade jag varit Newcastlesupporter hade jag förmodligen bara njutit över Solanos kommentarer (han uttrycker samtidigt sin ledsamhet över att inte ha gett fansen på St James’ några troféer och berättar stolt att hans son är en riktigt Geordie boy).

Som i detta fall en neutral åskådare tycker jag bara att det är kul med lite ärlighet. Cred till Nobby för det.

En sak är säker; Solano ska vara glad att det var Newcastle och inte Sunderland han lämnade. Roy Keane har ju med tydlighet klargjort vad han tycker om fotbollsspelare som väljer en Londonklubb för frugans skull.

Fast på Solano kan väl ingen klaga. Han kallar sig själv ”en adopterad Geordie” och har ett salsaband som heter The Geordie Latinos där han lirar trumpet. Bortsett från en sväng till Aston Villa har han varit Newcastle trogen sedan debuten för nio år sedan mot Chelsea då han bytte av Andreas Andersson i mitten av andra halvlek.

En hjälte har tagit farväl

Det sker många häpnadsväckande saker just nu; broar rasar, Selakovic nätar, solen skiner och van Persie gör kalasmål – med högern! Mer väntat är de båda faktum att Alan Smith lämnar United för Big Sams skator och att Carlos Tevez, som länge haft ena foten i Manchester, slutligen (äntligen!) är dagar – eller kanske timmar – ifrån att skriva på för mästarna.

Det är synd att Alan Smith lämnar, trots att han i ärlighetens namn inte är någon större fotbollsspelare. Han är forward, men han är ingen målskytt, ingen framspelare och ingen dribbler. Han har nått spel i United och engelska landslaget mycket tack vare sin attityd.

Jämför man Smith med Wayne Rooney, två spelare som inte direkt är rädda för att svettas eller ta och ge smällar, finns en skillnad. Wayne Rooney besitter mängder av kvaliteter medan Smith näst intill lever på sin inställning och vilja. Ändå har Smudge, liksom Rooney, spelat för både United och England, vilket i sig är fruktansvärt imponerande.

Jag förstår människor som tycker att Alan Smiths ibland vårdslösa spelstil är idiotisk. Även jag kan tycka att det är korkat av Smudge att ta en varning genom att klippa en ytterback någon sekund efter att denne slagit ett iväg en passning – men jösses vad jag njuter av det.

På 321 matcher har Smudge lyckats plocka på sig 78 gula och 8 röda kort. Han har även blivit utvisad i både U21- och A-landslaget. Dessutom är det är inte alla forwards som kan skryta med att de har fler varningar än gjorda mål under sin karriär.

Även om han inte har vad som krävs för att vara förstaforward i en klubb som United är det viktigt att komma ihåg att en spelartyp som Smith är viktig – inte minst i hemmamatcherna där det kan vara till stor fördel med 76 000 heltända åskådare. Genom att sätta stenhård press, trycka in en tackling eller skälla ut medspelare, motståndare eller domare kan Smith på egen hand egga igång Old Trafford på samma sätt som Gattuso eldar på supportrarna hemma på San Siro.

Smudge flyttar för att han vill ha speltid. När jag ser Newcastles forwardsuppsättning är jag ganska övertygad om att Leeds stolthet inte kommer att bli en ”regular starter”.

Fast vid närmare eftertanke … När Owen drar på sig nya skador samtidigt som det kommer fram bevis som stödjer teorierna om att Oba Martins egentligen är 29 år gammal kommer Alan Smith att komma in och ta St. James’ med storm. Precis som han gjorde med publiken på OT hösten 2004.

Trots blott tre år i klubben är Smith en spelare som jag alltid kommer att minnas; volleyn i debuten mot Arsenal, målet på Craven Cottage, den hemskaste av hemska skador (tyvärr det starkaste minnet) och så klart Romamatchen i våras.

Noterbart är att grunden till var och en de fyra nämnda sakerna ovan ligger i uppoffringar och hårt jobb. Det säger väldigt mycket om vilken spelare Alan Smith är