Den vinnande säregenheten

Långared, våren 1994. Där och då genomförde jag min första fotbollsträning, vid knappt sju års ålder. Sju år senare spelade jag i Vårgårda IK. Jag hade flyttat till Vårgårda och således även bytt förening säsongen tidigare. Min övergångssäsong spelade jag med 87or och 88or i p14-serien. Vi hade en underbar tränare - Jan-Olof Karlsson. Egentligen var han ishockeytränare. Låt mig säga att det märktes på hans övningar och träningsupplägg. Ofta kändes det som att vi utövade mer fys- än bollträning. Och detta var ändå under säsong...

En sak förstod jag inte. Hur i helvete han kunde få med ett gäng 14-åriga killar - mitt i puberteten, som har en hel drös med funderingar om livet som de säkerligen vill utforska - att stå ut med denna träning. Att njuta av den. Att få laget att fungera bättre än något p14-lag Vårgårda IK haft.

Han var en i gänget. En komisk en i gänget. Duschningsprocessen behövde vi spelare aldrig klara av ensamma. Gladeligen tog han av sig naken, tog tvålen i ena handen och handduken i andra handen och gick med bestämda steg emot duscharna efter varje träning. Under hans genomgångar och förklaring av övningar använde han två fraser mer än några andra.
"Har ni två ett eget möte där borta, eller?"
"Jag behöver två bastanta herrar"
Sällan varken mer eller mindre än två.

Som ni förstår använde han ganska säregna metoder. Och de gav resultat. Vi vann p14-serien.

Jag har haft andra tränare som också gjort underverk med mig och mitt lag. Kjell Johansson har lett mig och mina jämnåriga Holmianer till en andraplats och en tredjeplats i världens största inomhuscup. Kjell hade en större auktoritet och kunskap än J-O, men min poäng handlar inte om Kjell Johansson.

Min poäng handlar om att tränare med säregna metoder som lyckas är ovanligt. Låt oss kalla dem "The special ones". De krävs i lag som Vårgårda IK p14, där många drar åt olika håll (EPA-traktorer och alkohol vs. skolflitighet och filmkvällar).
Manchester City har blivit en sådan klubb. De har en av "The special ones".
Chelsea är en sådan klubb. De har inte en av "The special ones".

Och tro mig, det kommer att märkas.

Ägg

I våras pratade José Mourinho om unga spelare som meloner. Inför tisdagens möte med Rosenborg var det ägg och omeletter som gällde när han fick frågan om han delar Romans påstådda vilja att vinna med stil samtidigt som han försökte påpeka att flera av hans bästa spelare finns på skadelistan.

"No eggs, no omelette. And it depends on the quality of the eggs. In the supermarket, you have eggs class one, class two, class three. Some are more expensive than others and some give you better omelettes. So when the class one eggs are in Waitrose and you cannot go there you have a problem."

I kväll blev det två förlorade ä... poäng på för Chelsea. Utan Lampard. Utan Drogba. Nu har Mourinhos lag inte vunnit sedan 25 augusti.

Det finns ingen fotbollstränare som kan pendla mellan störtskön lirare och vidrigt svin på samma sätt som José.

Fast alla kommentarer han har kläckt ur sig genom åren är totalt nonsens i jämförelse med Eric Cantonas klassiska poesi om fiskmåsar, trålare och sardiner. Där kan vi snacka om klass.