Att han orkar!

Se på fan - redan i dag kan man läsa Benítez gnäll om early kick-offs.

"I am really disappointed with the fixtures that we have because it is more difficult here in England."

Åk hem till Spanien, då. För gott.

Back on track

Det finns fantastiska reklamfilmer (OKQ8, Dolmio, Nokian däck), men det är själva Scrubsavsnittet som är det allra bästa, det man verkligen vill titta på. Detsamma gäller fotbollen. Det finns spännande kvalmatcher under landslagsuppehållen, men det är ligaspelet man så gärna vill se.

Jag är ingen motståndare av landslagsfotbollen - men jösses vad skönt att Premier League är tillbaka nu på lördag. Det känns inte som att det är mindre än två veckor sedan United slog Tottenham, Aston Villa spöade Chelsea och Liverpool våldtog ett litet barn i form av Derby. Tiden går fort när man har roligt. Desto långsammare går den när det är spelledigt på de engelska arenorna.

Everton nästa för Uniteds del. Ronaldo tillbaka. Även Saha är tillbaka, vilket innebär att Tevez kommer till sin rätt när han slipper spela som spjutspets. Rooney och kapten Neville är på gång och de båda spelar garanterat innan månaden är slut.

Det är dock en sak som stör mig. Kalla det dagens i-landsproblem om ni vill. Matcherna Everton-United, Portsmouth-Liverpool och stekheta derbyt Tottenham-Arsenal har två saker gemensamt:
1) Jag vill gärna se dem.
2) De spelas samtidigt (13.00, 13.45, 14.30).

Jättebra jobbat, Premier League. Big time.

Jag har ingen aning om detta är de "ursprungliga" tiderna eller inte. Men jag kan inte undgå att plocka fram min konspiratoriska sida och undra om Rafa Bentítez kommentarer om Liverpools early kick-offs efter landslagsuppehåll ligger bakom detta.

Inte så konstigt med tanke på att lördagar näst intill alltid har en tidig match 13.45, en sen match 18.15 och resterande kl 16.00. Nu är det helt plötsligt tre tidiga matcher - var och en med ett förmodat topplag.

Nu återstår att se hur lång tid det dröjer innan Rafa gnäller över att Liverpool får spela på bortaplan, så pass tidigt som 12.45 engelsk tid, efter att en stor del av truppen precis har varit på utflykter i Europa med respektive landslag, medan Chelsea spelar hemma (Blackburn) med avspark 17.15 lokal tid.

Jag tror faktiskt inte att han nämner ett ord om det på presskonferensen inför helgens match. Han väntar tills efter förlusten på Fratton Park.

Limousinen kör fortast i år igen

Om tolv dagar är det avspark på Old Trafford. Jag längtar nåt så förbannat till ligastarten. Det är speciellt tre saker jag ser fram emot:


1. Att se United bli mästare – igen

Bäst i fjol, men bättre i år. Så enkelt är det dock inte. Chelsea är starkare än i fjol. Liverpool kan bli farliga. Kan.

Och José sinks he has ze best players, som vanligt. Men det är Roman som har köpt dem. Han är inte nöjd med de pokaler som står i klubbens prisskåp, utan vill ha mer. Annars finns det risk att han säljer sin leksak till någon annan miljardär, tar någon av privatjeten/lyxyachterna (humörfråga) hem, sätter sig framför öppna spisen i badrock och tofflor och trycker i sig lite rysk kaviar till tonerna av Balakirev.

Vad skulle hända med Chelsea om Roman tröttnade? Det tror jag emellertid inte att han gör än – trots att United vinner Premier League även denna säsong.

Anledningen: Ett lag fullt med spelare av högsta klass, mellan 19 och 34, i kombination med en manager som har erfarenhet och envishet som ingen annan. Fergies kombination av motivation, klass och ödmjukhet saknar motstycke. Dessutom kan han inte ens stava till silver.


2. Att se Liverpool drömma om guld men misslyckas – igen

United, Arsenal och Chelsea – ja, till och med lilla Rovers från Blackburn – har vunnit Premier League. Det har inte Liverpool. Aldrig någonsin. Bara det faktum att en av Liverpools nyckelspelare hette Glenn Hysén senast Pool blev ligamästare säger en hel del.

Liverpool vill tysta alla som påminner hur lång tid det har gått sedan senast. Genom några nyförvärv får Rafa alla scousers att tro att det här är deras säsong.

Det är tänkt att Fernando Torres ska bli Pools nye skyttekung. Fast det skulle frisyr-, skägg-, tatuerings- och benbrottsmannen Djibril Cissé också.

Ett varningens finger för Andriy Voronin. Han har gjort ett par mål under försäsongen och enligt diverse matchrapporter ofta varit en av planens bästa. Han kan bli förste ukrainske stjärnan som verkligen lyckas i England, vilket vore ganska ironiskt med tanke på att han kom på free transfer till skillnad från föregångarna Rebrov och Sheva, som båda kostade skjortan och lite till.

Visst kan Torres bli målkung på Anfiled, och visst kan Liverpool bli mästare. Men …

… 17 years and still counting!


3. Att se City hamna på undre halvan – igen

Tvättade thaisedlar förvandlas till ett gäng nya spelare. Trots ett par imponerande förstärkningar, förlusten av Galningen och en kompetent svenskduo vid rodret finns det vissa saker som kommer att hindra City från framgång. Lagkapten Dunnes självmål, Michael Balls mordförsök på världens bäste fotbollsspelare och Svennis försök till att komma med i Guinnessboken med någon form av otrohetsrekord är allt annat än positivt för ett lag som har nog med problem med sitt lillebrorskomplex.

United är limousin. City är Thaksi.