Varför denna åldersfixering?

“I'm looking to take this team in a different direction, it's a new direction, a new era and a clean sheet of paper for everybody, which is why I decided not to pick David Beckham. It was just a decision I felt I had to make when I was looking to the future of two years, four years. I'm a believer in the development of young players and giving them their head. They've deserved it.”

Så sa Steve McClaren efter sin första landslagsuttagning. Det betydde ingen mer Beckham, David James, Emile Heskey eller Sol Campbell. Han hade bestämt sig för föryngring.

Men ett år senare började de trilla in, de gamla rävarna, en och en. Till vänskapslandskampen mot Brasilien i juni kom Beckham. Till vänskapslandskampen mot Tyskland i augusti kom James. Till EM-kvalmatchen mot Israel i september kom Heskey. Till EM-kvalmatchen mot Estland i oktober kom Campbell.

Vissa lär tycka att McClaren gjorde fel som inte följde sin föryngringslinje, andra att han var modig som vågade byta upplägg när hans England trasslade. Själv tycker jag att han gjorde fel från första början.

• Beckham må ha börjat varva ner i MLS, men han håller fortfarande, har en högerfot som kan göra skillnaden i en match och ger alltid 100 procent när landslagströjan är på.

• Campbell börjar komma till åren, men sedan flytten till Portsmouth verkar det som att han har fått en nytändning och är absolut tillräckligt bra för att vara med och konkurrera om en plats i landslaget.

• Säg en engelsk målvakt som har överglänst 37-årige James under de senaste två åren. Jag kan inte.
  

McClaren gjorde felet att plocka bort de äldsta spelarna i stället för de sämsta. Jag hoppas att näste förbundskapten inte gör samma misstag, utan visar mod att peta de som inte presterar, vilket McClaren till sist faktiskt gjorde när han bänkade Frank Lampard och nu senast petade Paul Robinson.

Jag ser många av Englands landskamper, men inte alla. Men det var länge sedan jag såg Steven Gerrard göra en bra landskamp, och för tillfället är han definitivt inte en man för landslagets startelva. Och Shaun Wright-Phillips, någon?

Det är inget fel i att ge unga spelare chansen – så länge de är tillräckligt bra. Kieran Richardson, David Bentley och Stewart Downing är inte tillräckligt bra. Ashley Young (landslagsdebut i vänskapsmatchen i fredags) och Gabriel Agbonlahor är duktiga ynglingar som borde ha fått chanser under McClarens tid.

Jag har lite svårt för den här typen av åldersfixering. Det är som i Sverige där alla vill se massa unga spelare i landslaget, mest för sakens skull. Det är en spelares kvalitet, inte antalet årsringar, som verkligen spelar roll.

En vis man sa en gång ”If you’re good enough, you’re old enough”. Jag tar mig friheten att göra en liten korrigering: ”If you’re good enough, you’re young enough”.

Smiling Steve

Han hade åtminstone roligt ...

Jag kommer att sakna England i sommar

När spelarna står uppställda på rad och nationalsången sjungs före match har varje spelare en överlycklig maskot stående framför sig. I kväll stod en unge i blond Pavel Nedved-kalufs framför Scott Carson. Jag har fortfarande inte kommit fram till vilket kön barnet var av, men med sin enorma mun sjöng Nedved-kopian God Save The Queen med en sällan skådad inlevelse. Inte konstigt om Carson tappade fokus och därför skänkte kroaterna ett tidigt ledningsmål.

Det var ett horribelt misstag av Carson. Jag trodde att det var bland det första en målvakt får lära sig som knatte, att man ska ha kroppen bakom händerna när man får ett skott på sig.

Som jag skrev i förra inlägget så betonade Steve McClaren att rutinen är viktig i matcher som den mot Kroatien. Att han då valde att ställa en 22-åring som landslagsdebuterade i fredagens vänskapsmatch mot Österrike var underligt. Det kunde ha gått hem. Nu gjorde det inte det, och det kommer att påpekas – med helt andra ord än ”underligt”.

Något som är underligt är varför Wayne Bridge fick spela 90 minuter. Han var verkligen förfärligt dålig. Han upphävde offsiden vid kroaternas 2-0-mål (även om jag anser att SWP ska bära mest skuld), han drog bollen i egen ribba och han bjöd Ivica Olic på ett friläge. Wayne Bridge var ovän med bollen matchen igenom och visade prov på ren och skär dumhet genom att slå majoriteten av sina inlägg/krossbollar på 1,66 långe Wright-Phillips. Han bör ha bränt sina broar till vidare landslagsspel, inte minst med tanke på alternativen: Ashley Cole, Nicky Shorey och Leighton Baines.

Trots Bridge på planen rensades nästan alla skit från första halvlek upp i andra. I paus bytte McClaren in Jermain Defoe och soccer-Beckham. I en massiv engelsk press var det Defoe som ”fixade” straffen som ledde till 1-2 och Beckham som med en erektionsframkallande Beckhamsmekning serverade Crouch fram till 2-2.

Eftersom en poäng hade räckt till avancemang är jag säker på att Steve framförde sin önskan till spelarna att skrota den höga pressen och risktagandet som följer därtill. England började framstå som nöjda. Aggressivitet, som är något av en synonym med engelsk fotboll, byttes ut mot passivitet. Det höll inte länge.

Angående Englands påsmygande passivitet efter kvitteringen: En del i detta var att Defoe, som byttes in för att ge Crouch en anfallspartner, gick ner som någon typ av offensiv mittfältare efter 2-2-målet halvvägs in i andra halvlek.

Efter matchen fick McClaren en fråga om just detta, om det var hans beslut att Defoe skulle droppa ner. Han blev helt ställd och svarade med ”No, that was … öhm … to be perfectly honest … ööööhhhmm” och började jiddra om att kroaterna skapade chanser även när England spelade 4-4-2 och att Scott Carson gjorde en kanonräddning (intervjun finns att se här). Extremt mesigt av reporten att, efter McClarens bla-bla-bla, inte våga be om ett svar på frågan – ja eller nej. Nu kom Steve undan alldeles för enkelt.

16 månader. Så länge varade Steve McClaren på förbundskaptensposten. Att kvalificera sig till EM-slutspelet var inte bara ett mål, utan ett krav. Det är inget snack om att han ryker fortare än kvickt.

Det ska bli intressant de närmaste dagarna att lusläsa vartenda ord som skrivs om engelska landslaget, Steve McClaren, Steve McClarens leende, Englands enorma otur med skador, Wayne Bridges nya dvd ”Så här spelar du inte fotboll” samt alla wags besvikelse över att inte få åka till EM och umgås, synas, supa, dra några linor, shoppa för sina makars/pojkvänners pengar och synas i det de har shoppat för sina makars/pojkvänners pengar.

I Englands frånvaro kommer 2008 års Europamästerskap att inneha ett stort tomrum.

Fan ta lill-Nedved. Allt är hans fel. Eller hennes.

Steve "Konami" McClaren

Det vore ynkligt av mig att jämföra verklighetens fotboll med TV-spelsvärldens dito. Fast jag klär ganska bra i ynklighetens kostym, så jag svirar om ändå.

Spelet Pro Evolution Soccer (PES) belönar sina TV-spelare genom att ge honom (Det finns ett par saker kvinnor inte gör. Spelar fotbollsspel och bajsar är två utav dem) klassiska landslag att spela med, när spelaren vinner diverse turneringar och ligor. Min aktade granne, en 23 år gammal, nysnaggad, öppen, fotboll- och Manchester Unitedälskande människa har PES i sin ägo. Granne Björk är dessutom en människa som under en PES-match har lika nära till skratt och hån, som till svordomar och kastande av spelkontroll.

Klassiska landslag på PES har bara några få utvalda länder: England, Frankrike, Italien, Tyskland, Nederländerna, Argentina, Brasilien. Lagen är sammansatta så att de består av landets mest välkända och bästa fotbollsspelare genom tiderna, oavsett om de var aktiva under helt olika decennier. Ändå saknar jag Sveriges lag från VM -94.

Jag och granne Björk har mött varandra med de olika klassiska landslagen ett trettiotal gånger. Vi känner de klassiska landslagen väl.

• Frankrike och Italien är oerhört boll- och passningsskickliga med pålitliga avslutare.
  
• Snabbhet, kvickhet och god teknik är signifikativt för både Argentina och Brasilien.
  
• Omutlig och resolut defensiv genomsyrar Tyskland och Nederländerna. Hårdskjutande mittfältare och påpassliga forwards är de offensiva kvaliteterna.

Och så har vi England... De har, i verkligheten, haft ungefär lika många och lika klassiska fotbollsspelare som de andra länderna. Däremot saknar Englands klassiska landslags spelare minst en attribut för att vara lika bra som, till exempel, Brasiliens Careca eller Franrikes Jean-Pierre Papin (exempelvis är Gary Lineker och Geoff Hurst inte särskilt snabba). Och då har ändå både Brasilien och Frankrike ännu bättre forwards, attributmässigt, i Pelé respektive Eric Cantona.

Classic England har inte vunnit ett enda möte på granne Björks PES, som jag har bevittnat. Det beror på att spelet inte behandlar spelarnas psykiska attributer så att de används på planen. De attributer som engelska landslaget levt på i alla tider. Oräddheten, hänsynslösheten, inställningen, hjärtat. Men jag förstår spelets skapare, Konami. Det kan inte vara en lätt uppgift att ordna så de psykiska attributerna används på planen.

Jag kan däremot inte förstå att Smiling Steve inte klarar av det.