Steve "Konami" McClaren

Det vore ynkligt av mig att jämföra verklighetens fotboll med TV-spelsvärldens dito. Fast jag klär ganska bra i ynklighetens kostym, så jag svirar om ändå.

Spelet Pro Evolution Soccer (PES) belönar sina TV-spelare genom att ge honom (Det finns ett par saker kvinnor inte gör. Spelar fotbollsspel och bajsar är två utav dem) klassiska landslag att spela med, när spelaren vinner diverse turneringar och ligor. Min aktade granne, en 23 år gammal, nysnaggad, öppen, fotboll- och Manchester Unitedälskande människa har PES i sin ägo. Granne Björk är dessutom en människa som under en PES-match har lika nära till skratt och hån, som till svordomar och kastande av spelkontroll.

Klassiska landslag på PES har bara några få utvalda länder: England, Frankrike, Italien, Tyskland, Nederländerna, Argentina, Brasilien. Lagen är sammansatta så att de består av landets mest välkända och bästa fotbollsspelare genom tiderna, oavsett om de var aktiva under helt olika decennier. Ändå saknar jag Sveriges lag från VM -94.

Jag och granne Björk har mött varandra med de olika klassiska landslagen ett trettiotal gånger. Vi känner de klassiska landslagen väl.

• Frankrike och Italien är oerhört boll- och passningsskickliga med pålitliga avslutare.
  
• Snabbhet, kvickhet och god teknik är signifikativt för både Argentina och Brasilien.
  
• Omutlig och resolut defensiv genomsyrar Tyskland och Nederländerna. Hårdskjutande mittfältare och påpassliga forwards är de offensiva kvaliteterna.

Och så har vi England... De har, i verkligheten, haft ungefär lika många och lika klassiska fotbollsspelare som de andra länderna. Däremot saknar Englands klassiska landslags spelare minst en attribut för att vara lika bra som, till exempel, Brasiliens Careca eller Franrikes Jean-Pierre Papin (exempelvis är Gary Lineker och Geoff Hurst inte särskilt snabba). Och då har ändå både Brasilien och Frankrike ännu bättre forwards, attributmässigt, i Pelé respektive Eric Cantona.

Classic England har inte vunnit ett enda möte på granne Björks PES, som jag har bevittnat. Det beror på att spelet inte behandlar spelarnas psykiska attributer så att de används på planen. De attributer som engelska landslaget levt på i alla tider. Oräddheten, hänsynslösheten, inställningen, hjärtat. Men jag förstår spelets skapare, Konami. Det kan inte vara en lätt uppgift att ordna så de psykiska attributerna används på planen.

Jag kan däremot inte förstå att Smiling Steve inte klarar av det.

En blind djävul finner ett korn

Min aktade granne Lars-Petter Björk är ett djävulskt Manchester United fan. Troligen topp 100 "Mest partiska supportrarna" i världen. När "De röda djävlarna" slog Liverpool med 1-0 på bortaplan förra säsongen tyckte han inte det var det minsta orättvist, till exempel. Kritiserar du en Unitedspelares agerande före han gjort det, tar han de alltid under sina vingar och försvarar agerandet.

Jag fick privilegiet att kika på matchen United - Chelsea tillsammans med och hos granne Björk i dag. För två helger sedan kikade jag på IFK Göteborg - Elfsborg i samma lägenhet och sällskap. När Daniel Alexandersson blev tilldömd straff efter Mattias Bjärsmyrs tackling under den allsvenska matchen blev - den lika partiske IFK Göteborgsupportern - Björk fly förbannad. Han tappade kontrollen och vrålade ursinnigt i sin lägenhet, undrandes "Hur i helvet kan domaren blåsa straff där?!".

Under dagens match gjorde Joe Cole en liknande tackling på Patrice Evra. Historien upprepade sig då, delvis. En stående Björk vrålade sig hes, undrades "Hur i helvete kan domaren inte blåsa straff där?!".

Efter matchen var partiske Björk oerhört lycklig. Fram tills att vår lagkamrat, Arsenalsupportern, Patrik Lindell ringde honom. Lindell tyckte att resultatet var orättvist, eftersom ena målet gjordes på för mycket övertid och det andra på en feldömd straff. Min granne ansåg att Lindell hade helt fel, även om han - knappt och motvilligt - förstod hans argument.
- Chelsea hade ju inte en målchans på hela matchen, argumenterade en märkbart irriterad Björk efter samtalet.

Hur partisk Björk än må vara, så har han rätt i att United förtjänade så väl två mål som tre poäng.

Den vinnande säregenheten

Långared, våren 1994. Där och då genomförde jag min första fotbollsträning, vid knappt sju års ålder. Sju år senare spelade jag i Vårgårda IK. Jag hade flyttat till Vårgårda och således även bytt förening säsongen tidigare. Min övergångssäsong spelade jag med 87or och 88or i p14-serien. Vi hade en underbar tränare - Jan-Olof Karlsson. Egentligen var han ishockeytränare. Låt mig säga att det märktes på hans övningar och träningsupplägg. Ofta kändes det som att vi utövade mer fys- än bollträning. Och detta var ändå under säsong...

En sak förstod jag inte. Hur i helvete han kunde få med ett gäng 14-åriga killar - mitt i puberteten, som har en hel drös med funderingar om livet som de säkerligen vill utforska - att stå ut med denna träning. Att njuta av den. Att få laget att fungera bättre än något p14-lag Vårgårda IK haft.

Han var en i gänget. En komisk en i gänget. Duschningsprocessen behövde vi spelare aldrig klara av ensamma. Gladeligen tog han av sig naken, tog tvålen i ena handen och handduken i andra handen och gick med bestämda steg emot duscharna efter varje träning. Under hans genomgångar och förklaring av övningar använde han två fraser mer än några andra.
"Har ni två ett eget möte där borta, eller?"
"Jag behöver två bastanta herrar"
Sällan varken mer eller mindre än två.

Som ni förstår använde han ganska säregna metoder. Och de gav resultat. Vi vann p14-serien.

Jag har haft andra tränare som också gjort underverk med mig och mitt lag. Kjell Johansson har lett mig och mina jämnåriga Holmianer till en andraplats och en tredjeplats i världens största inomhuscup. Kjell hade en större auktoritet och kunskap än J-O, men min poäng handlar inte om Kjell Johansson.

Min poäng handlar om att tränare med säregna metoder som lyckas är ovanligt. Låt oss kalla dem "The special ones". De krävs i lag som Vårgårda IK p14, där många drar åt olika håll (EPA-traktorer och alkohol vs. skolflitighet och filmkvällar).
Manchester City har blivit en sådan klubb. De har en av "The special ones".
Chelsea är en sådan klubb. De har inte en av "The special ones".

Och tro mig, det kommer att märkas.

Blame Blanc

Sommaren 2001 hämtade Sir Alex in försvarsveteranen Laurent Blanc till United. Höstsäsongen var katastrofal; efter 15 omgångar låg mästarna åtta i ligan.

Den 1 december kom Chelsea – på den tiden utan Romans stålar – till Old Trafford och vann med hela 3-0. Det var femte gången United åkte på däng i ligan denna höst. De som hade lyckats besegra Fergies manskap var Bolton, Liverpool, Arsenal, Newcastle och Chelsea.

Vad är det med det då, tänker ni.

Bolton
Liverpool
Arsenal
Newcastle
Chelsea

Det är Laurent Blancs fel att Premier League-pokalen inte hamnade i Manchester den säsongen.

Tack till Kulan Karlsson som tipsade om denna historia.