Nani

Larrs har satt fart på Linjen ...

... och på tal om fart:

Fritt fram för spekulationer

Att Uniteds fysioterapeut Rob Swire inte kan slita blicken från Andersons flätor på årets lagfoto är uppenbart – men vad tänker han?

Arsenal-Man Utd: Head to head

Viktiga matcher i matchen ur en Unitedsupporters synvinkel med högst preliminära laguppställningar som utgångspunkt.

Uniteds backlinje vs djupledslöpande mittfältare
Troligtvis kommer Hleb att alternera med Rosicky; en på kanten, en som släpande forward. Det lämnar Adebayor som ensam striker. Han är farlig, men det backlinjen måste ha koll på är djupledslöpande mittfältare – dels i lägen som vid Fabregas mål mot Liverpool, dels när Arsenal slår inspel från kanterna.

Owen Hargreaves & Darren Fletcher vs Cesc Fabregas, Tomas Rosicky & Alexander Hleb
Ja, jag drar en rövare och utgår från att Hargo inte får problem med knäet på träning eller uppvärmning och därmed gör sin femte match på två månader. Hargreaves mot Fabregas – här snackar vi ligans kanske defensivt bästa mittfältare mot ligans offensivt bästa mittfältare. En jävligt intressant match i matchen som naturligtvis.
Det är osäkert vem som spelar bredvid Hargreaves när Scholes är borta och Carricks skadeläge är oklart. Anderson har glänst på senare tid, men det här är en otroligt stor och viktig match där pressen är enorm och jag tror inte att Fergie lägger den tyngden på unge Andersons axlar. Därför blir mitt tips att Fletcher, skotten med löpkapacitet som gör etiopier och kenyaner avundsjuka, kommer in på mitten om inte Carrick är spelbar. Han har spelat i de stora matcherna förr och kan hjälpa Hargreaves att plocka bort Fabregas. Måste även se till att inte Hleb och Rosicky inte får utrymme i ”hålet”.

Cristiano Ronaldo vs Gael Clichy
Det förekommer sällan, men det har hänt: Ibland gör till och med Ronaldo en dålig match. Det brukar vara när han möter snabba försvarare. Clichy är en sådan. Man kan bara hoppas att Cristiano har en sån där överjävlig eftermiddag. Då spelar det ingen roll hur snabb Clichy är; han kommer ändå att se ut som en pojklagsspelare.

Carlos Tevez vs Mathieu Flamini
Tevez droppar ofta ner lite och är då som allra bäst. Kan lille Flamini, som växt i höst och mer och mer ser ut som en vit Makelele, se till att lille Tevez inte får boll och yta framför Arsenals backlinje är mycket vunnet för Gunners.

Carlos Tevez & Wayne Rooney vs Kolo Touré & William Gallas
Två forwards i storform ställs mot ett alldeles förträffligt mittbackspar. Touré och Gallas är både snabba och starka, så ska firma Tevez-Rooney lura Arsenals båda mittbackar ska det vara genom att just lura dem. För är det något Unitedduon har är det spelförståelse och samspel.

En spännande spelare

Den 20-årige högerbacken Danny Simpson gjorde sin första Premier League-match för Manchester United i helgen. En minst sagt lyckad debut innehållande en vacker framspelning till Rooneys 4-0-mål – och det var på håret att ”Simmo” själv blev målskytt i slutet av matchen.

Han fick sitt genombrott när han var på lån i Sunderland under andra halvan av förra säsongen. Det fortsatte med helgjutna insatser i Uniteds försäsongsmatcher, och nu en perfekt ligadebut.

När Eric Harrisson, en gång tränare för the class of '92 med bland annat Gary Neville i laget, talar om Danny Simpson säger han att "the manager knows he has someone there with the potential and character to challenge Gary".

Simpson är inte bara en bra spelare. Att döma av hans senaste kommentarer är han också klok.

"Just because there might be a bit of hype about you after a couple of games for the first team it doesn’t mean you’ve made it. You’ve almost got to work even harder when that happens to prove that you can stay in there."

Han är väl medveten om att det finns mängder av exempel på spelare som tagit sig upp i Uniteds A-trupp men inte lyckats hålla sig kvar. Få lyckas, men Danny Simpson har alla förutsättningar att bli en av dem.

En amatörjournalist

Han är bra på FM (något som många tyvärr baserar sina kunskaper och åsikter om fotboll på), han sköt upp sitt Gremio till den brasilianska högstadivisionen som 17-åring, varpå han blev utlandsproffs i Porto. I maj fick han familjen Glazer att hosta fram en väldigt fet bunt dollar, vilket följdes upp med spel för Brasilien i Copa America.

Inte konstigt att det finns en hype runt 19-årige Anderson. Enorma förhoppningar och lika stora förväntningar.

Anderson stod för en fullt godkänd insats i sin första 90-minutersmatch för United när man mötte Coventry i ligacupen i veckan.

Alltid så läsvärda och trovärdiga The Guardian hade i fredags ett undantag: en omfattande artikel om att Fergie ska ha haft Anderson som hårtorksoffer efter Coventrymatchen. Detta baserat på att Fergie konstaterat att han var paff och chockad efter förlusten, lagkapten John O’Sheas ”The lads know they should have done better” och framför allt artikelförfattarens syn på Andersons insats.

Han skriver: "Instead, Anderson was one of the weaker players, often off the pace and, most disappointingly for his manager, showing little desire."

Artikelförfattaren, som jag trodde var praoelev men som enligt folk på Unitedforumet Red Café brukar vara bra, noterar också att Anderson blev utbytt i halvtid när han Premier League-debuterade hemma mot Sunderland. Det säger ingenting. Patrice Evra blev utbytt i halvtid i sin debut, mot 2005 års Manchester City som var lika dåliga som 2007 års Sunderland är, men är i dag en av världens bästa vänsterbackar.

Jag vet inte hur han tänker, men jag räknar inte med att en 19-årig brasse, som inte var med på försäsongen, ska gå in och glänsa i Premier League. Andersons tid kommer.

Mitt råd: Sök jobb på någon av tabloiderna om du vill arbeta med att hitta på storys.

Samma dag som artikeln publicerades, när Sir Alex pratade lite grann om lagets unga spelare, sa han följande:

”Pique was excellent on Wednesday. He was our best player along with Anderson.”

Inga hårtorkstunga ord där.

Men varför skulle Peter Wennman bry sig om det. På sin London Calling-sida i lördagens rosa tidning är Anderson en av tre kalla, med förklaringen att han ”fick sin första hårtork av Sir Alex".

Man tror på vad man vill tro på.

Mäktigt värre

Klicka på bilderna för att förstora

Så här såg det ut före söndagens match, United-Chelsea. Enligt vad jag uppfattade under sändningen visades inte den här enorma flaggan/bannern/whatever i tv. Nu får du se biderna på denna mäktiga flagga med Ryan Giggs och Gary Neville som motiv, exklusivt på Hitta linjen.

Man behöver sannerligen inget julgransliknande tifo med glitter och bengaler för att imponera – det räcker med en enkel, om än jäkligt stor, bild som visar vilka som är mästare.

Jag har aldrig förr sett något liknande och kan tänka mig att det här mycket väl kan vara inofficiellt rekord inom kategorin Största flagga på Premier League-arena.

Någon som har någon erfarenhet från något liknande?

En blind djävul finner ett korn

Min aktade granne Lars-Petter Björk är ett djävulskt Manchester United fan. Troligen topp 100 "Mest partiska supportrarna" i världen. När "De röda djävlarna" slog Liverpool med 1-0 på bortaplan förra säsongen tyckte han inte det var det minsta orättvist, till exempel. Kritiserar du en Unitedspelares agerande före han gjort det, tar han de alltid under sina vingar och försvarar agerandet.

Jag fick privilegiet att kika på matchen United - Chelsea tillsammans med och hos granne Björk i dag. För två helger sedan kikade jag på IFK Göteborg - Elfsborg i samma lägenhet och sällskap. När Daniel Alexandersson blev tilldömd straff efter Mattias Bjärsmyrs tackling under den allsvenska matchen blev - den lika partiske IFK Göteborgsupportern - Björk fly förbannad. Han tappade kontrollen och vrålade ursinnigt i sin lägenhet, undrandes "Hur i helvet kan domaren blåsa straff där?!".

Under dagens match gjorde Joe Cole en liknande tackling på Patrice Evra. Historien upprepade sig då, delvis. En stående Björk vrålade sig hes, undrades "Hur i helvete kan domaren inte blåsa straff där?!".

Efter matchen var partiske Björk oerhört lycklig. Fram tills att vår lagkamrat, Arsenalsupportern, Patrik Lindell ringde honom. Lindell tyckte att resultatet var orättvist, eftersom ena målet gjordes på för mycket övertid och det andra på en feldömd straff. Min granne ansåg att Lindell hade helt fel, även om han - knappt och motvilligt - förstod hans argument.
- Chelsea hade ju inte en målchans på hela matchen, argumenterade en märkbart irriterad Björk efter samtalet.

Hur partisk Björk än må vara, så har han rätt i att United förtjänade så väl två mål som tre poäng.

2-0

En perfekt återkomst

Det mål Cristiano Ronaldo gjorde i den 62:a minuten var enormt vackert. Men det var ingenting i jämförelse med den hyllning Sportingsupportrarna gav honom när han byttes ut i 87:e.

Tårarna lär inte ha varit långt borta när han klev av planen.

Även om deras lag föll, vilket naturligtvis alltid känns tungt, tror jag att varenda Sportingsupporter på arenan gick hem med huvudet förhållandevis högt, stolta över att en av världens bästa fotbollsspelare är en av dem.

De gav sin Cristiano en hyllning värd en världsspelare. Alla på Estádio José Alvalade stod upp. Applåderna visste inga gränser.

Det var förbanne mig det finaste jag sett sedan jag konfirmerades.

Vill du ha ett fikon?

Svar på tal

Fyra omgångar in på säsongen:
1 Chelsea, 10 p
10 Man Utd, 5 p

"Five points is a hell of a gap to have this early on. It's going to be difficult for United."
- John Terry, 29 augusti 2007

Nu, två omgångar senare:
4 Man Utd, 11 p
5 Chelsea, 11 p

Håll käften, Terry.

Söndag, 17.00, Manchester United vs Chelsea. Do not miss.

Veni, Vidi, Vidic

Liverpool, som på senare år legat mellan 50 och 60 ligamål per säsong, har redan gjort imponerande 11 mål. Man kan se skillnaden mellan att ha Torres och Voronin (redan 5 ligamål tillsammans) kontra Bellamy och Fowler (10 ihop förra säsongen) i laget.

Manchester United gjorde 83 ligamål förra säsongen, överlägset flest i Premier League. Det har nu förbytts till 4 mål på 6 matcher. Bara Derby och Reading, båda på nedflyttningsplats för tillfället, har gjort färre.

1-0, 1-0, 1-0. Det är normalt sett så målglada Uniteds resultat från de tre senaste matcherna. Jag förstår att konkurrenternas fans sitter hemma i tv-sofforna och svär över de där jävla 1-0-tur-skit-United – jag gör själv detsamma när Chelsea, Liverpool och Arsenal vinner med nöd och näppe – men jag är mäkta imponerad över hur mitt lag sköter sig för tillfället.

Det är förbannat stark att, efter att ha inlett med tre matcher utan seger, ta sig i kragen och vinna tre raka. Detta trots skador, avstängning på ligans bäste, dålig skärpa framför mål och en fruktansvärd press på sig. Man förtjänar också all beröm i världen för att man, trots noll utdelning, fortsätter att mala på i hela matcherna. Segermålen i de tre senaste matcherna har kommit i minut 68, 71 och i dag 84.

Det är styrkan, modet, bestämdheten och hänsynslösheten som gör Nemanja Vidic så älskad. Allt det visade han upp när han kom loss från Joseph Yobo, hann före Tony Hibbert till bollen och tryckte in segermålet.

Och Nani fortsätter att leverera matchavgörande hörnor. Beckhamklass!

Nästa söndag kommer Chelsea till Old Trafford och jag längtar till den matchen likt Leeds United längtar efter bättre tider. Enda skillnaden är att matchen verkligen kommer att bli av.

Andra saker jag ser fram emot:

• Vår lagkaptens återkomst. Han om någon kan elda på laget så att de inte vågar annat än att gå ut och vinna.
• Wayne Rooneys återkomst. Det är inte för sent att vinna skytteligan än.
• Att Louis Saha, som inte gjorde en enda försäsongsmatch och faktiskt bara spelat 70 minuter under säsongsinledningen, ska komma igång på allvar. Måtte Gud bara hålla Kung Louis kropp hel.
• Ligacupen – tro det eller ej. Är sugen på att se de yngre förmågorna i A-laget i ”riktiga” matcher. Coventry väntar härnäst.

He comes from Serbia
He'll fuckin' murder ya

Sorg

Sen måndagskväll, öppnar Firefox och startsidan live.com. Senaste rubriken från Sky Sports: United stalwart retires. WTF, tänker jag, utan att ha någon aning om vad stalwart betyder, och klickar nyfiket.

Manchester United favourite Ole Gunnar Solskjaer has retired due to a knee injury, according to Sky Sports News, lyder ingressen.

Déjà vou. November 2005. Roy Keane quits United. Man känner nu exakt samma tomhet som då. Solskjaer placeras, liksom Keano, i legendfacket.

Det borde inte vara någon chock - 34 år och med knäproblem sedan flera år tillbaka - men likt förbannat överraskas man. Allt runtomkring stannar upp. Tv-bilden fryser, klockorna stannar och trädtopparna utanför slutar svaja.

Jag tänker inte skriva om vilken sjuhelvetes avslutare Ole Gunnar var (tanka denna för att se), utan fokusera på något helt annat.

Han var Manchester United trogen genom alla år. Han var sällan första- eller andraval som forward och hade naturligtvis kunnat söka sig någon annanstans vid någon punkt i karriären, men hans kärlek för United var för stor. Han klagade aldrig. Han höll käft, satte sig på bänken, hoppade in och gjorde mål.

Mål i sin debut mot Blackburn som inhoppare. Fyra mål mot Nottingham som inhoppare. Matchvinnare i Champions League-finalen mot Bayern München som inhoppare. Super Sub!

Ole Gunnar Solskjaer var en mycket stor fotbollsspelare. En titan på alla sätt och vis som alltid kommer att vara ihågkommen. Dels för sitt målsinne. Dels för sitt babyleende. Men framför allt för att han alltid var United trogen.

Till sist bjuder jag på en klassiker från en match mot Newcastle våren 1998. Typexempel på en "en för laget".

Blame Blanc

Sommaren 2001 hämtade Sir Alex in försvarsveteranen Laurent Blanc till United. Höstsäsongen var katastrofal; efter 15 omgångar låg mästarna åtta i ligan.

Den 1 december kom Chelsea – på den tiden utan Romans stålar – till Old Trafford och vann med hela 3-0. Det var femte gången United åkte på däng i ligan denna höst. De som hade lyckats besegra Fergies manskap var Bolton, Liverpool, Arsenal, Newcastle och Chelsea.

Vad är det med det då, tänker ni.

Bolton
Liverpool
Arsenal
Newcastle
Chelsea

Det är Laurent Blancs fel att Premier League-pokalen inte hamnade i Manchester den säsongen.

Tack till Kulan Karlsson som tipsade om denna historia.

Highbury, 1 februari 2005

Arsenal – Manchester United, 2–4
1-0 Patrick Vieria (8), 1-1 Ryan Giggs (18), 2-1 Dennis Bergkamp (36), 2-2 Cristiano Ronaldo (54), 2-3 Cristiano Ronaldo (58), 2-4 John O’Shea (89).

Så gick matchen. Här följer en del av den match som pågick strax före fotbollsmatchen:



På filmen ser vi en kunglig Roy Keane i absolut toppform och en underbar Gary Neville. Men vad låg egentligen bakom detta bråk? Före detta domaren Graham Poll, som dömde matchen på Highbury, avslöjar i dagens Daily Mail vad som hände.

Det var väntat att det skulle bli en kamp utöver det vanliga, så som United mot Arsenal brukade vara med Keano och Vieira i varsin ringhörna.

Jag tycker att följande stycke säger väldigt mycket. Graham Poll skriver:

”I walked to the Arsenal dressing-room. As I passed United's room, Sir Alex let me know in three chilling words what he expected of the game. He looked me in the eyes and said: 'Good luck tonight.'”

Några minuter senare hettade det till ordentligt.

“So the Arsenal line of players and the four match officials made their way towards the end of the Highbury tunnel. I then heard raised voices further back in the tunnel. Patrick and Gary Neville were in each other's faces. Patrick was saying that he wanted to break the England defender's legs. At that moment, Roy arrived. He said: 'Pick on someone your own size.' Patrick said: 'I'll break your legs as well.' Roy replied: 'If you were that good, you'd be playing for Real Madrid.'”

Poll tycker att den sistnämnda kommentaren från Keane var ”a clever riposte”. Det tycker jag med.

Vieira fick göra 1-0-målet. Resten är historia. 4-2-segern på Highbury är en klassiker.

En hjälte har tagit farväl

Det sker många häpnadsväckande saker just nu; broar rasar, Selakovic nätar, solen skiner och van Persie gör kalasmål – med högern! Mer väntat är de båda faktum att Alan Smith lämnar United för Big Sams skator och att Carlos Tevez, som länge haft ena foten i Manchester, slutligen (äntligen!) är dagar – eller kanske timmar – ifrån att skriva på för mästarna.

Det är synd att Alan Smith lämnar, trots att han i ärlighetens namn inte är någon större fotbollsspelare. Han är forward, men han är ingen målskytt, ingen framspelare och ingen dribbler. Han har nått spel i United och engelska landslaget mycket tack vare sin attityd.

Jämför man Smith med Wayne Rooney, två spelare som inte direkt är rädda för att svettas eller ta och ge smällar, finns en skillnad. Wayne Rooney besitter mängder av kvaliteter medan Smith näst intill lever på sin inställning och vilja. Ändå har Smudge, liksom Rooney, spelat för både United och England, vilket i sig är fruktansvärt imponerande.

Jag förstår människor som tycker att Alan Smiths ibland vårdslösa spelstil är idiotisk. Även jag kan tycka att det är korkat av Smudge att ta en varning genom att klippa en ytterback någon sekund efter att denne slagit ett iväg en passning – men jösses vad jag njuter av det.

På 321 matcher har Smudge lyckats plocka på sig 78 gula och 8 röda kort. Han har även blivit utvisad i både U21- och A-landslaget. Dessutom är det är inte alla forwards som kan skryta med att de har fler varningar än gjorda mål under sin karriär.

Även om han inte har vad som krävs för att vara förstaforward i en klubb som United är det viktigt att komma ihåg att en spelartyp som Smith är viktig – inte minst i hemmamatcherna där det kan vara till stor fördel med 76 000 heltända åskådare. Genom att sätta stenhård press, trycka in en tackling eller skälla ut medspelare, motståndare eller domare kan Smith på egen hand egga igång Old Trafford på samma sätt som Gattuso eldar på supportrarna hemma på San Siro.

Smudge flyttar för att han vill ha speltid. När jag ser Newcastles forwardsuppsättning är jag ganska övertygad om att Leeds stolthet inte kommer att bli en ”regular starter”.

Fast vid närmare eftertanke … När Owen drar på sig nya skador samtidigt som det kommer fram bevis som stödjer teorierna om att Oba Martins egentligen är 29 år gammal kommer Alan Smith att komma in och ta St. James’ med storm. Precis som han gjorde med publiken på OT hösten 2004.

Trots blott tre år i klubben är Smith en spelare som jag alltid kommer att minnas; volleyn i debuten mot Arsenal, målet på Craven Cottage, den hemskaste av hemska skador (tyvärr det starkaste minnet) och så klart Romamatchen i våras.

Noterbart är att grunden till var och en de fyra nämnda sakerna ovan ligger i uppoffringar och hårt jobb. Det säger väldigt mycket om vilken spelare Alan Smith är

Neil Warnock är ledsen

Edwin van der Sar
John O’Shea - Wes Brown - Gabriel Heinze - Patrice Evra
O-G Solskjaer - Darren Fletcher - Michael Carrick - Kieran Richardson
Alan Smith - Wayne Rooney

+ inhopparna Paul Scholes, Ryan Giggs och Cristiano Ronaldo.

Det är laget Sir Alex ställde på benen i förra säsongens sista ligamatch, West Ham hemma. Nio av dessa spelare, varav sex från startelvan, fanns med från start mot Chelsea på Wembley sex dagar senare.

Inför matchen mot Curbs gäng var United redan klara mästare och hade egentligen inget att spela för. Det fanns visserligen 76 000 åskådare på plats, men i ärlighetens namn såg nog de flesta fram mest emot prisutdelningen. Just den här dagen spelade matchen andrafiolen.

För bortafansen var det annorlunda. De kom till stora, mäktiga Old Trafford med risken att få se sitt lag åka ur. Tre poäng bakom flåsade ett näst intill avsågat, men inte uppgivet, Wigan.

Lille magikern Carlos Tevez gjorde matchens enda mål på Old Trafford, vilket säkrade West Hams plats i nästa säsongs Premier League. Detta trots att de röda djävularna hade 30–6 i skott.

Även Wigan hängde kvar efter att ha vunnit sin match borta mot Sheffield United. Den tredje och sista nedflyttningsplatsen gick därmed till just Sheff U. The Blades, som med en trupp i klass med tabelljumbon Watford lyckades plocka poäng efter poäng under säsongens gång, snubblade på sista hindret och fick liggandes på löparbanan, inför miljoner tv-tittare, se både West Ham och Wigan springa in över mållinjen.

Det var, trots flera imponerande resultat, inte Sheffield Uniteds säsong. Det började med en tappad ledning i premiären hemma mot Liverpool efter att Stevie G filmat till sig en straff med 20 minuter kvar. Det slutade med att man överraskande föll hemma mot Wigan medan West Ham nästan lika överraskande vann borta mot mästarna.

Dåvarande Sheffield United-managern Neil Warnock var allt annat än glad på Sir Alex Ferguson och hans laguttagning. I sin bok Made in Sheffield – My Story, som släpps nästa torsdag, avslöjar Warnock hur tongångarna var de båda emellan.

Fergie förklarade hur ledsen han var och att hans Man U verkligen var värda tre pinnar mot West Ham. Warnock svarade då:

“I know, Alex. It's just the psychological boost the other team gets when they see all those names not on your team sheet.”

I sin bok skriver Warnock även så här:

“I felt really let down. I've so much time for Sir Alex but he had said he'd play his best side against West Ham. And this was nowhere near his best side.”

Jag förstår inte hur mannen har mage att klaga på det lag Fergie plockade ut till matchen. I ett sånt här läge är det Warnock och hans spelare som ska rullas i tjära och fjädrar. Att förlora hemma mot Wigan i säsongens sista och tillika viktigaste match är så förbaskat dåligt, även om man ”bara” heter Sheffield United. Det är inget att sticka under stol med.

Det hade varit korkat av Sir Alex att sätta Sheffield United och Wigan före sitt eget deltagande i FA-cupfinalen. Hade motståndet i sista ligaomgången varit ett lag från tabellens mitt i stället för ett nedflyttningshotat West Ham finns möjligheten att Fergie hade ställt upp med ett gäng fjunisar, precis som i omgången före. På grund av situationen ville han ställa upp med ett starkt lag. Inte det starkaste, men ett starkt.

Som vanligt gjorde Sir Alex rätt – oavsett vad den numera arbetslöse Neil Warnock gnäller och gnyr om.


Sheffield Uniteds styrelse efter Wiganmatchen:

Limousinen kör fortast i år igen

Om tolv dagar är det avspark på Old Trafford. Jag längtar nåt så förbannat till ligastarten. Det är speciellt tre saker jag ser fram emot:


1. Att se United bli mästare – igen

Bäst i fjol, men bättre i år. Så enkelt är det dock inte. Chelsea är starkare än i fjol. Liverpool kan bli farliga. Kan.

Och José sinks he has ze best players, som vanligt. Men det är Roman som har köpt dem. Han är inte nöjd med de pokaler som står i klubbens prisskåp, utan vill ha mer. Annars finns det risk att han säljer sin leksak till någon annan miljardär, tar någon av privatjeten/lyxyachterna (humörfråga) hem, sätter sig framför öppna spisen i badrock och tofflor och trycker i sig lite rysk kaviar till tonerna av Balakirev.

Vad skulle hända med Chelsea om Roman tröttnade? Det tror jag emellertid inte att han gör än – trots att United vinner Premier League även denna säsong.

Anledningen: Ett lag fullt med spelare av högsta klass, mellan 19 och 34, i kombination med en manager som har erfarenhet och envishet som ingen annan. Fergies kombination av motivation, klass och ödmjukhet saknar motstycke. Dessutom kan han inte ens stava till silver.


2. Att se Liverpool drömma om guld men misslyckas – igen

United, Arsenal och Chelsea – ja, till och med lilla Rovers från Blackburn – har vunnit Premier League. Det har inte Liverpool. Aldrig någonsin. Bara det faktum att en av Liverpools nyckelspelare hette Glenn Hysén senast Pool blev ligamästare säger en hel del.

Liverpool vill tysta alla som påminner hur lång tid det har gått sedan senast. Genom några nyförvärv får Rafa alla scousers att tro att det här är deras säsong.

Det är tänkt att Fernando Torres ska bli Pools nye skyttekung. Fast det skulle frisyr-, skägg-, tatuerings- och benbrottsmannen Djibril Cissé också.

Ett varningens finger för Andriy Voronin. Han har gjort ett par mål under försäsongen och enligt diverse matchrapporter ofta varit en av planens bästa. Han kan bli förste ukrainske stjärnan som verkligen lyckas i England, vilket vore ganska ironiskt med tanke på att han kom på free transfer till skillnad från föregångarna Rebrov och Sheva, som båda kostade skjortan och lite till.

Visst kan Torres bli målkung på Anfiled, och visst kan Liverpool bli mästare. Men …

… 17 years and still counting!


3. Att se City hamna på undre halvan – igen

Tvättade thaisedlar förvandlas till ett gäng nya spelare. Trots ett par imponerande förstärkningar, förlusten av Galningen och en kompetent svenskduo vid rodret finns det vissa saker som kommer att hindra City från framgång. Lagkapten Dunnes självmål, Michael Balls mordförsök på världens bäste fotbollsspelare och Svennis försök till att komma med i Guinnessboken med någon form av otrohetsrekord är allt annat än positivt för ett lag som har nog med problem med sitt lillebrorskomplex.

United är limousin. City är Thaksi.