Isak kommer tillbaka

Andreas Isaksson har inte stått en enda A-lagsmatch för Manchester City under Svennis ledning. Jag är inte ett dugg orolig över hans klass kontra övriga Citymålvakter. Det är hans skadebenägenhet som är det jävliga.

Under de senaste två åren har Isak råkat ut för alla möjliga och omöjliga skador. Utan trasiga knän, lår, ljumskar och tummar är han självskriven etta i City. Jag hoppas att han kan få förbli hel. Inte det minsta för Citys, Svennis eller Wennmans skull – jag skiter fullständigt i dem – utan för Isak själv – och framför allt för vårt älskade svenska fotbollslandslag.

Isak var i samma situation förra säsongen. Han var skadad i början av säsongen och Nicky Weaver gjorde så pass bra ifrån sig att Isak fick vänta på sin chans. Till slut blev skånepågen förstemålvakt. Samma sak kommer att hända även den här säsongen. Han håller till på en helt annan nivå än de två 20-åringarna som hittills har vaktat de ljusblås mål.

Lill-Schmeichel trivs, precis som vi, bäst på linjen. Skillnaden är att han är usel på inlägg.

Joe Hart har jag dålig koll på. Jag har sett honom i en match. Då var han centimeter från att göra vad som garanterat hade blivit säsongens mest säregna och minnesvärda självmål. Kommentator Mats Larsson beskrev det på bästa sätt när han hävdade att ”bollen lutar över linjen”.

I min värld lutar det åt att Isak är tillbaka i målet senast 24 november. Då har City nämligen förlorat två av sina tre senaste ligamatcher (Chelsea och Pompey borta), Svennis kan byta målvakt med gott samvete – och Manchester City är tillbaka på jorden.