Jag minns speciellt matchen mot West Ham på Upton Park där Tottenham spelade bra fotboll i första halvlek men låg ändå under med 2-0 när domaren blåste för halvtid, mest tack vare Green som storspelade i Spammers mål.
I andra halvlek var Lennon magisk, han fixade straff som Defoe satte och han hoppklackade fram bollen till Tainio som inte gjorde något misstag, 2-2 och Spurs var riktigt igång och allt var frid och fröjd. Ända fram tills 85:e matchminuten då den förre Tottenhamspelaren Zamora nickade in 3-2, återigen ville man bara slänga ut tv:n genom fönstret och elda upp resterna. Men som om man inte hade slängts mellan hopp och förtvivlan tillräckligt så smekte Spurs "smooth operator" Dimitar Berbatov in en fenomenal frispark och pulsen steg till 180 hjärtslag i minuten. Men det var inte över än, i 94:e matchminuten ställer Tottenham om snabbt och Defoe skjuter ett skott som Green blir tvungen att stöta ut mitt i staffområdet där ingen mindre än Paul "Styltan" Stalteri häver sig fram och stöter in 3-4 till Tottenham. Min puls multiplicerades med 12 och gick inte ner till viloläge igen förrän två på natten.
Därför kändes firandet 125-årsdagen väldigt signifikativt för Tottenham. Det viftades med flaggor, gamla hjältar hyllades på planen och hela White Hart Lane sjöd av optimism.
Matchen började också otroligt lovande. Berbatov verkade ha hittat tillbaka till förra säsongens fina form och var också den som nickade Spurs till ledning. Allt verkade bra, men som Spurs-supporter borde jag egentligen anat vad som väntade. Paul Robinson verkade göra smygreklam för någon vaselinprodukt och lite senare visade han sig vara extremt hjulbent. Aston Villa hade vänt till 1-0 till 1-2. Men det var inte nog där utan det blev både 1-3 och 1-4 och Aston Villa-supportrarna började sjunga "happy birthday tottenham". Ordförande Daniel Levy såg måttligt road ut och ett par hemmafans hade sett nog och lämnade arenan, det skulle dem nog få ångra.
För Chimbonda och Keane gjorde var sitt mål och nu började Tottenham ånga på för en kvittering, och, i tredje stopptidsminuten, kom kvitteringen från en raket avfyrad av Younes "Kaboom" Kaboul, White Hart Lane firade som om dom vunnit FA-cupen Och Levy såg ut som en glad liten pojke på läktaren. Återigen hade en match med Tottenham kostat mig samtliga naglar på fingrarna och ytterligare ett paket lugnande tabletter.
2 kommentarer:
återigen bra blogginlägg! Checka gärna min. COYS
oskar: bajs är gott och du är tjock. Din lille fikus
Skicka en kommentar