Jag kommer att sakna England i sommar

När spelarna står uppställda på rad och nationalsången sjungs före match har varje spelare en överlycklig maskot stående framför sig. I kväll stod en unge i blond Pavel Nedved-kalufs framför Scott Carson. Jag har fortfarande inte kommit fram till vilket kön barnet var av, men med sin enorma mun sjöng Nedved-kopian God Save The Queen med en sällan skådad inlevelse. Inte konstigt om Carson tappade fokus och därför skänkte kroaterna ett tidigt ledningsmål.

Det var ett horribelt misstag av Carson. Jag trodde att det var bland det första en målvakt får lära sig som knatte, att man ska ha kroppen bakom händerna när man får ett skott på sig.

Som jag skrev i förra inlägget så betonade Steve McClaren att rutinen är viktig i matcher som den mot Kroatien. Att han då valde att ställa en 22-åring som landslagsdebuterade i fredagens vänskapsmatch mot Österrike var underligt. Det kunde ha gått hem. Nu gjorde det inte det, och det kommer att påpekas – med helt andra ord än ”underligt”.

Något som är underligt är varför Wayne Bridge fick spela 90 minuter. Han var verkligen förfärligt dålig. Han upphävde offsiden vid kroaternas 2-0-mål (även om jag anser att SWP ska bära mest skuld), han drog bollen i egen ribba och han bjöd Ivica Olic på ett friläge. Wayne Bridge var ovän med bollen matchen igenom och visade prov på ren och skär dumhet genom att slå majoriteten av sina inlägg/krossbollar på 1,66 långe Wright-Phillips. Han bör ha bränt sina broar till vidare landslagsspel, inte minst med tanke på alternativen: Ashley Cole, Nicky Shorey och Leighton Baines.

Trots Bridge på planen rensades nästan alla skit från första halvlek upp i andra. I paus bytte McClaren in Jermain Defoe och soccer-Beckham. I en massiv engelsk press var det Defoe som ”fixade” straffen som ledde till 1-2 och Beckham som med en erektionsframkallande Beckhamsmekning serverade Crouch fram till 2-2.

Eftersom en poäng hade räckt till avancemang är jag säker på att Steve framförde sin önskan till spelarna att skrota den höga pressen och risktagandet som följer därtill. England började framstå som nöjda. Aggressivitet, som är något av en synonym med engelsk fotboll, byttes ut mot passivitet. Det höll inte länge.

Angående Englands påsmygande passivitet efter kvitteringen: En del i detta var att Defoe, som byttes in för att ge Crouch en anfallspartner, gick ner som någon typ av offensiv mittfältare efter 2-2-målet halvvägs in i andra halvlek.

Efter matchen fick McClaren en fråga om just detta, om det var hans beslut att Defoe skulle droppa ner. Han blev helt ställd och svarade med ”No, that was … öhm … to be perfectly honest … ööööhhhmm” och började jiddra om att kroaterna skapade chanser även när England spelade 4-4-2 och att Scott Carson gjorde en kanonräddning (intervjun finns att se här). Extremt mesigt av reporten att, efter McClarens bla-bla-bla, inte våga be om ett svar på frågan – ja eller nej. Nu kom Steve undan alldeles för enkelt.

16 månader. Så länge varade Steve McClaren på förbundskaptensposten. Att kvalificera sig till EM-slutspelet var inte bara ett mål, utan ett krav. Det är inget snack om att han ryker fortare än kvickt.

Det ska bli intressant de närmaste dagarna att lusläsa vartenda ord som skrivs om engelska landslaget, Steve McClaren, Steve McClarens leende, Englands enorma otur med skador, Wayne Bridges nya dvd ”Så här spelar du inte fotboll” samt alla wags besvikelse över att inte få åka till EM och umgås, synas, supa, dra några linor, shoppa för sina makars/pojkvänners pengar och synas i det de har shoppat för sina makars/pojkvänners pengar.

I Englands frånvaro kommer 2008 års Europamästerskap att inneha ett stort tomrum.

Fan ta lill-Nedved. Allt är hans fel. Eller hennes.