Sorg

Sen måndagskväll, öppnar Firefox och startsidan live.com. Senaste rubriken från Sky Sports: United stalwart retires. WTF, tänker jag, utan att ha någon aning om vad stalwart betyder, och klickar nyfiket.

Manchester United favourite Ole Gunnar Solskjaer has retired due to a knee injury, according to Sky Sports News, lyder ingressen.

Déjà vou. November 2005. Roy Keane quits United. Man känner nu exakt samma tomhet som då. Solskjaer placeras, liksom Keano, i legendfacket.

Det borde inte vara någon chock - 34 år och med knäproblem sedan flera år tillbaka - men likt förbannat överraskas man. Allt runtomkring stannar upp. Tv-bilden fryser, klockorna stannar och trädtopparna utanför slutar svaja.

Jag tänker inte skriva om vilken sjuhelvetes avslutare Ole Gunnar var (tanka denna för att se), utan fokusera på något helt annat.

Han var Manchester United trogen genom alla år. Han var sällan första- eller andraval som forward och hade naturligtvis kunnat söka sig någon annanstans vid någon punkt i karriären, men hans kärlek för United var för stor. Han klagade aldrig. Han höll käft, satte sig på bänken, hoppade in och gjorde mål.

Mål i sin debut mot Blackburn som inhoppare. Fyra mål mot Nottingham som inhoppare. Matchvinnare i Champions League-finalen mot Bayern München som inhoppare. Super Sub!

Ole Gunnar Solskjaer var en mycket stor fotbollsspelare. En titan på alla sätt och vis som alltid kommer att vara ihågkommen. Dels för sitt målsinne. Dels för sitt babyleende. Men framför allt för att han alltid var United trogen.

Till sist bjuder jag på en klassiker från en match mot Newcastle våren 1998. Typexempel på en "en för laget".