Zzzzz...

I lördags fick vi se en underhållande match från Emirates Stadium. Ligans två bästa lag bjöd upp till dans. Det var fart, bra passningsspel, fyra mål, dramatik och en laddad Niklas Holmgren.

På måndagskvällen hade dag förvandlats till natt. Två tråkiga lag – Man City och Sunderland – spelade en förfärligt tråkig match på City of Manchester Stadiums EAN-kod (kolla gräsmattans mönster nästa gång). Det var slött och slappt (Dietmar Hamann hade mycket boll och Jonas Dahlquist kommenterade) och kvaliteten var låg. Bortsett från ett snyggt mål var det 90 minuter ren dynga och tillika bortkastad tid. Jag lider med de 40 000 som faktiskt betalat dyra pengar för att kolla på den här matchen.

Jag zappade över en minut på Barnsley-Blackpool och har starkare minnen från den matchen än från City-Sunderland. Det säger ganska mycket.

Citys mål, ja … Krossboll från höger till vänster, nick ner på fötterna på Vassell som vände bort sin försvarare, inlägg till Stephel Ireland som dunkade till på volley. Fan, det var nog till och med så att både mormor och farmor, levande eller döda, applåderade.

För övrigt är vi på Linjen glada över att förra veckans Heroesavsnitt var namngivet efter den här bloggen. Det är stort.