Sorg

Sen måndagskväll, öppnar Firefox och startsidan live.com. Senaste rubriken från Sky Sports: United stalwart retires. WTF, tänker jag, utan att ha någon aning om vad stalwart betyder, och klickar nyfiket.

Manchester United favourite Ole Gunnar Solskjaer has retired due to a knee injury, according to Sky Sports News, lyder ingressen.

Déjà vou. November 2005. Roy Keane quits United. Man känner nu exakt samma tomhet som då. Solskjaer placeras, liksom Keano, i legendfacket.

Det borde inte vara någon chock - 34 år och med knäproblem sedan flera år tillbaka - men likt förbannat överraskas man. Allt runtomkring stannar upp. Tv-bilden fryser, klockorna stannar och trädtopparna utanför slutar svaja.

Jag tänker inte skriva om vilken sjuhelvetes avslutare Ole Gunnar var (tanka denna för att se), utan fokusera på något helt annat.

Han var Manchester United trogen genom alla år. Han var sällan första- eller andraval som forward och hade naturligtvis kunnat söka sig någon annanstans vid någon punkt i karriären, men hans kärlek för United var för stor. Han klagade aldrig. Han höll käft, satte sig på bänken, hoppade in och gjorde mål.

Mål i sin debut mot Blackburn som inhoppare. Fyra mål mot Nottingham som inhoppare. Matchvinnare i Champions League-finalen mot Bayern München som inhoppare. Super Sub!

Ole Gunnar Solskjaer var en mycket stor fotbollsspelare. En titan på alla sätt och vis som alltid kommer att vara ihågkommen. Dels för sitt målsinne. Dels för sitt babyleende. Men framför allt för att han alltid var United trogen.

Till sist bjuder jag på en klassiker från en match mot Newcastle våren 1998. Typexempel på en "en för laget".

I väntan på Ben

Kevin Kuranyi är en rätt vidrig typ. Men Paul Robinson verkar inte ha något emot honom. Det var en överdriven gästvänlighet från Robbo gentemot tysken på Wembley i onsdags. ”Varsågod och lägg in bollen i öppet mål”, sa han och la ner bollen på Kuranyis fötter.

Nu pratas det om att 37-årige David James återigen ska bli förstamålvakt. Jösses, vilken desperation. Inte för ålderns skull, utan för att det är David James vi pratar om. Han är lika jämn - och i värsta fall lika bra - som en hög med skit.

Det är ingen hemlighet att Robinson (”He looks as fit as Adriano during the World Cup”) inte är någon världsmålvakt. Fast det är inte någon av Englands övriga landslagsaktuella burväktare heller för den delen. Det är både skumt och dåligt att England, en oerhörd fotbollsnation, har så förtvivlat svårt att få fram riktigt, riktigt bra målvakter.

David James, Scott Carson, Chris Kirkland, Robert Green … Gäsp.

När Magnus Hedman var tillbaka i TV4-studion efter sin säsong i Chelsea snackades det lite om målvaktsträning. Han nämnde att han hade en portugisisk målvaktstränare i Chelsea och han spann vidare i ämnet genom att berätta hur imponerad han är av målvaktsträningen i Italien, där han spelade för Ancona i blott fyra månader. Engelsk målvaktsträning kan jag inte minnas att han pratade om, trots sina fem år i Coventry.

Det är sällsynt att se ett engelskt topplag med en engelsman i kassen. Klubbarna plockar i stället in utländska målvakter. Hoppet om att få se en engelsk keeper i ett engelskt storlag står till Manchester Uniteds Ben Foster, som tippas bli Uniteds nummer ett när van der Sar tackar för sig.

I vintras sa Fergie att Foster förr eller senare kommer att ta över som Englands nummer ett. Hade det inte varit för den förbannade knäskadan hade det mycket väl kunnat ske nu. Tills vidare tycker jag att Robinson ska fortsätta som sista utpost i McClarens lag.

Förhoppningsvis står rätt spelare i målet när VM-kvalet börjar om ett år. Och rätt förbundskapten på bänken.

Tungt, Defoe

11/8, Sunderland-Tottenham: Berbatov och Keane spelar från start i Spurs anfall. Defoe börjar på bänken.

14/8, Tottenham-Everton: Jol hittar plats för både Berbatov, Keane och Bent i startelvan. Defoe börjar på bänken.

18/8, Tottenham-Derby: Berbatov är inte tillgänglig. Keane och Bent startar på topp. Defoe börjar på bänken.

22/8, England-Tyskland: Darren Bent och Andy Johnson tvingas avstå på grund av skada. Smiling Steve har därmed fyra forwards, däribland Jermaine Defoe, att tillgå. Och visst använder han sig av fyra forwards. En matchotränad Michael Owen och en Alan Smith som till vardags spelar på Newcastles mittfält startar i kedjan. Crouch startar inte eftersom McClaren vill testa ett anfallspar som kan spela i kommande EM-kvalmatch när Crouch är avstängd, men den långe får hoppa in i 57:e. Mittfältaren Kieron Dyer kommer in samtidigt och bildar anfallspar med Lyktstoplen. Defoe får inte spela en enda minut.

Detta är så klart bara fyra matcher och säsongen är lång. Men jag gissar på att Defoe trivs sådär med fotbollslivet för tillfället.

Vad gör Sammy Lee?

Portsmouth-Bolton var först ut denna helg. Det var smärtsamt att se hur Sammy Lee misshandlade och hånade sin lagkapten och tillika min favorit Kevin Nolan.

Little Sam körde 4-4-2 och placerade Kevin Nolan som forward bredvid Anelka. En tung, fysisk target i Nolan och en djupledslöpande spjutspets i Anelka låter ju inte så jäkla illa.

Nolan kom dock inte till sin rätt och jag hoppades att Sammy skulle flytta ner sin kapten till mittfältet till andra halvlek. Det gjorde han också. Men – hönshjärnan satte den tunge, starke och långsamme Nolan som högerytter! Snacka om att vara född i går …

Diouf flyttade upp på topp, men jag hade hoppats att han skulle få vara kvar på kanten och att Nolan skulle få spela centralt i stället för Mikel Alonso. Spanjoren fick, till skillnad från Nolan (utbytt tidigt i andra), spela på sin rätta position, men hans insats var inget att hurra över. Han fick mig att tänka på Per Gessle – han fick spela inför en stor mängd åskådare trots enorma brister i kvalitet.

Jag förstår om Little Sam vill sätta sin prägel på laget - men faktum är att Big Sam gjorde underverk med Bolton. Onödigt att göra för stora förändringar.

Jag föreslår att Mr Lee går tillbaka till det under Big Sam så lyckade 4-3-3-systemet. Nolan kommer till sin rätt som den offensive av de tre innermittfältarna. Nyuppflyttade junioren Gary Speed (fyller 18 i september) kommer till sin rätt när han slipper ta det offensiva ansvaret han tvingas göra när de bara är två på mitten. De två som spelar på kanterna – exempelvis Diouf och Chippen – kommer mer till sin rätt när de slipper ta det defensiva ansvaret de behöver göra i en 4-4-2-uppställning. Alla blir nöjda och glada.

Till sist: Om Anelka skulle komma att lämna – då vete katten hur de ska hänga kvar. Att sälja honom vore ett avgörande steg i Sammy Lees projekt Degradera Bolton.

Sack Jol ?

Tottenham hade en dyster start på säsongen med två raka förluster. Direkt började det gny och gnällas på diverse spursforum på internet, och Martin Jol kompetens som manager ifrågasattes.
Martin Jol var även efter två omgångar favorit till att vara den manager i Premier League som skulle få sparken först.

Tack vare segern mot Derby County senast har Jol fått lite andrum och rätsida på Tottenham. Jag själv är mycket nöjd med den väg Jol har lett in Tottenham på och ser gärna att han är långvarig inom klubben.

Den brittiska pressen har i alla fall redan utsett några tänkbara ersättare. Personer som nämns är gamla spursprofiler som Jurgen Klinsmann, Teddy Sheringham och Sevillas tränare Juande Ramos. Ramos förnekar dock att han har varit i kontakt med personer från Tottenham.

Här är ett klipp från en presskonferens där Ramos konfronteras med en artikel där han tydligen figurerar på några bilder tagna i London. (Min spanska är inte vad den borde vara)

Vågar inte helt spekulera i vad detta kan betyda.

COYS

Skador, skador och om möjligt ännu mera skador.

Skador är en stor del av dagens fotboll, tråkigt nog är det också en stor del av dagens Tottenham.
Nu sitter jag inte direkt på någon avgörande statistik om skadeförhållanderna i Premier League-klubbarna men det känns som om Spurs leder den ärofyllda tävlingen "flest skador på viktigaste spelare".

Givetvis är det svårt att sätta fingret på vad det är som är galet, med tanke på att jag inte har någon vidare insikt i hur varken uppbyggnadsträningen går till eller vad dom matar gossarna med.
Men man kan i alla fall fastlå att något är galet, listan på skadade spelare är en dyster läsning.

Spelare Beräknad comeback
King 1/10
Kaboul 15/9
Bale 22/8
Y-P Lee 18/8
Dawson 18/8
A-Ekotto 15/9
Lennon 15/9
Berbatov 25/8

Som listan avslöjar är det inga direkta dussinspelare som är skadade, utan viktiga kuggar i ett Spurs som jagar en hög placering i ligan. Utan spelarna ovan kan även en match mot Derby County vara en svår tillställning.

COYS

Blame Blanc

Sommaren 2001 hämtade Sir Alex in försvarsveteranen Laurent Blanc till United. Höstsäsongen var katastrofal; efter 15 omgångar låg mästarna åtta i ligan.

Den 1 december kom Chelsea – på den tiden utan Romans stålar – till Old Trafford och vann med hela 3-0. Det var femte gången United åkte på däng i ligan denna höst. De som hade lyckats besegra Fergies manskap var Bolton, Liverpool, Arsenal, Newcastle och Chelsea.

Vad är det med det då, tänker ni.

Bolton
Liverpool
Arsenal
Newcastle
Chelsea

Det är Laurent Blancs fel att Premier League-pokalen inte hamnade i Manchester den säsongen.

Tack till Kulan Karlsson som tipsade om denna historia.

Here we go again

Ahmed Hossam Hussein Abdelhamid till Middlesbrough. Vem det är? Mido kallas han. Om han ska byta klubb nu igen? Jajamen.

Boro blir Midos – nu ska vi se … 1, 2, 3, 4, 5, 6 … – åttonde klubb i karriären! Hur många 24-åringar kan skryta med att ha spelat i Egypten, Belgien, Holland, Spanien, Frankrike, Italien och England?

Allvarligt talat: Hur orkar han med att flytta runt på det sättet? Tröttnar han aldrig?

Jag tror att han lider av Cassanosyndromet, en psykisk störning som huvudsakligen består av stora attitydproblem som omöjliggör längre sejourer i en och samma klubb, om än till en mild grad. Men jag tror inte att det är där som problemet bottnar.

Framför allt är han en för dålig fotbollsspelare. Han är uppenbarligen inte tillräckligt bra för att spela i lag som siktar högt, såsom Roma, Tottenham eller Marseille.

”Men han gjorde ju en bra säsong i Spurs!”

Ja, men Spurs var inte nöjda med en sin placering och köpte in Berbatov, som är ljusår bättre än Mido. Och det är just det är det jag menar – Mido är inte tillräckligt bra för att spela i lag som försöker ta sig till Champions League från en av de största ligorna. I så fall hade värvningen av Berba inte varit nödvändig. Nu var det Mido som var överflödig, inte minst när även Darren Bent köptes in för väldigt stora pengar.

”Men han gjorde ju en del mål för Ajax! De vann holländska ligan och spelade Champions League!”

Ja, men även Lasse Nilsson har gjort en del mål i Holland. Man behöver inte vara någon världsspelare för att göra mål i Holland. På varje Ruud går det massor av Midos och Kezmans.

Stäng in Mido i en isoleringscell med en fet LCD-skärm på varje vägg och i taket där det konstant rullar bilder från alla dåliga matcher Mido har gjort, samtidigt som en entonig röst upprepar i högtalarna ”du är värdelös, du är jättedålig, du suger” tills fanskapet inser att han har gått omkring i åtta år och lurat i sig själv att han är en storstjärna.

Jag hoppas att han fortfarande har dåligt samvete för hur han uppförde sig mot egyptiske förbundskaptenen Hassan Shehata i afrikanska mästerskapen i fjol.

Ingen succé - än

Svennis gäng vann visst igen. Tur att jag inte såg matchen. Då hade jag antagligen inte suttit här nu, utan vårdats för svåra synskador efter att ha sett Citys bländande fotboll. 1-0 mot storfavoriten till jumboplatsen, Derby County, smäller högt – åtminstone hos kvällstidningarna.

Rubriker på de svenska tidningarnas nätupplagor i kväll:

Sven’s succes (under ”Svengland”, så klart)
Aftonbladet.se

Svennis efter succén:
Jag är väldigt glad
Expressen.se

Seger igen för Svennis City
SvD.se

Svennis fortfarande en vinnare
DN.se

De som huvudsakligen vill sälja tidningar, mest kända som kvällspressen, använder sig av ord som succé i sina rubriker, vilket i och för sig inte är någon nyhet. Att slå West Ham (millimeter från nedflyttning förra säsongen) och Derby (nykomling) är självklart en bra start för vilket lag som helst, men inte mer än så. Vinner City derbyt på söndag, då kan man börja lukta på de lite tyngre orden.

De som har som högsta prioritet att förmedla fakta, som går under namnet morgontidningar, håller sig till den enkla sanningen i sina rubriker. Att det återigen blev seger för Svennis lag eller att han efter två raka segrar fortfarande är en vinnare räcker.

Detta är givetvis inget annat än bagateller. Småskit, helt enkelt. Absolut inget som gör mig arg eller håller mig sömnlös. Det bara framkallar en viss irritation. Jag ler mest åt det hela, faktiskt.

När allt kommer omkring – det mesta är som vanligt när det gäller Manchester City.

Direkt från Coca-Cola-ligan

Varje säsong får vi se spelare som kommer från The Championship till Premier League för att där göra succé. Vissa som följer med när deras lag flyttats upp, andra som värvas från ett Championshiplag till en klubb i PL.

Everton är en klubb som verkligen har lyckats med sina värvningar från Coca-Cola-ligan. Inför förra säsongen knöt de till sig Andy Johnson, som dock hade ett års erfarenhet från PL, och mittbacksbjässen Joleon Lescott från Wolves, som lär får slippa slösas på vänsterbacksplatsen efter köpet av Baines och kanske kan få ett och annat samtal från Smiling Steve under säsongen. Men det största fyndet är köpet av Tim Cahill, Millwall, för £1,5 miljoner. I dag skulle Everton begära det tiodubbla för den underbare australiern, som är en av ligans målfarligaste mittfältare.

Tottenham köpte Michael Dawson från Nottingham Forest. Den gänglige långbollsspecialisten har sedan flytten funnits med i engelska landslagstruppen flera gånger.

Reading gjorde succé förra säsongen och tappade Steve Sidwell, lagkapten och mittfältsnav, som flyttade till huvudstadens ökända stadsdel Russia Town för spel i Lokomotiv London.

Det känns som att det är en tidsfråga innan vänsterbacken Nicky Shorey, landslagsdebutant mot Brasilien tidigare i år, samt anfallarna Leroy Lita och Kevin Doyle faller för locktonerna från större klubbar.

Kring millennieskiftet var det två strikers som satte sina spår i Premier League. Säsongen 1999/00 blev Kevin Phillips, i nykomlingen Sunderland, skyttekung på suveräna 30 baljor och säsongen därpå sköt Marcus Stewart sensationellt Ipswich till Uefacupen.

Självklart är inte allt i Coca-Cola-ligan guldkorn. Det finns självklart mycket gamla hederliga köttare och halvdana importer som inte håller för PL. Det jag vill ha sagt är att det som manager eller scout för en Premier League-klubb inte är fel att hålla ögonen på The Championship. Det finns uppenbarligen viss kvalitet i den ligan.

Vilken Coca-Cola-nykomling slår igenom denna säsong? Här följer sex spelare, utan inbördes ordning, som jag kommer att hålla ett extra öga på.

Giles Barnes
Klubb: Derby
Ålder: 19
Nationalitet: Engelsk
Position: Mittfältare
PL-meriter: -
Kommentar: Räknas allmänt som en av landets mest lovande spelare. Trots att jag inte har sett honom i allt för många matcher är det inte svårt att se att det är en spelare som har det mesta. Född ett stenkast från Upton Park, brorson till en gammal West Ham-spelare och Curbs har uttryckt sitt intresse att värva Barnes. Han blir kvar i County i max ett år - det garanterar jag.

David Nugent
Klubb: Portsmouth (ny från Preston)
Ålder: 22
Nationalitet: Engelsk
Position: Forward
PL-meriter: -
Kommentar: Trots att klubbarna på hans meritlista hette Bury och Preston fick han chansen i EM-kvalet mot Andorra, där han som grädde på moset blev målskytt. I våras rankad tvåa i fotbollsmagasinet FourFourTwos topp 50-lista över Football League-spelare, som röstas fram av spelarna själva och innefattar spelare från Championship, League One och League Two. Kan säkert ge Pompey en tvåsiffrig målskörd denna säsong.

Gary McSheffrey
Klubb: Birmingham
Ålder: 25
Nationalitet: Engelsk
Position: Yttermittfältare, forward
PL-meriter: Fyra matcher för Coventry kring millennieskiftet.
Kommentar: En spelare med mycket fin vänsterfot som bör lyckas om Birmingham ska hänga kvar. Har under de senaste fyra säsongerna i Coca-Cola-ligan – tre med Coventry och en med Brums – gjort över tio mål per säsong. Kan McSheffrey fortsätta näta i PL? Om inte, får vi se honom servera Mikael Forssell och Cameron Jerome.

Michael Chopra
Klubb: Sunderland (ny från Cardiff)
Ålder: 23
Nationalitet: Engelsk
Position: Forward
PL-meriter: Ett tjog matcher, mestadels inhopp, för Newcastle.
Kommentar: För ett år sedan flyttade han till Cardiff för att testa lyckan. Med 22 mål blev han tvåa i Coca-Cola-ligans skytteliga. Roy Keane fick se förstavalet David Nugent skriva på för Pompey och intresset riktades i stället mot 23-årige Michael Chopra, som faktiskt gjort ett mål i PL – mot just Sunderland. I lördags gjorde han sin första tävlingsmatch för The Black Cats och satte matchens enda mål i 94:e minuten. Hygglig debut, får man lov att säga.

Gareth Bale
Klubb: Tottenham
Ålder: 18
Nationalitet: Walesisk
Position: Vänsterback
PL-meriter: -
Kommentar: Wales yngste landslagsspelare någonsin (16 år och 315 dagar) när han A-landslagsdebuterade genom att spela fram till det avgörande målet. Har dessutom gjort två landslagsmål på sina fem landskamper. Fruktansvärt atletisk för sin ålder; snabb, stark och uthållig. Inte konstigt då han, förutom fotboll, sysslade med långdistanslöpning, rugby och hockey som grabb. Men framför allt har han en vänsterfot utöver det vanliga. Med Bale i laget har Tottenham ett farligt vapen på fasta situationer.

Jason Koumas
Klubb: Wigan (ny från West Bromwich)
Ålder: 27
Nationalitet: Walesisk
Position: Mittfältare
PL-meriter: Två säsonger, varav en som utfryst av managern, med WBA
Kommentar: Koumas är den som ska stå för det offensiva från Wigans mittfält. Det är han som ska avlasta lagets forwards när det gäller målskyttet. På två säsonger – en i Cardiff och en i WBA – har Koumas gjort 21 ligamål, vilket är fullt godkänt för en mittfältare. Ni kunde ovan läsa att David Nugent röstades fram till Football Leagues näst bäste spelare. Etta på listan? Jason Koumas. Han blir oerhört viktig i nedflyttningstippade Wigans kamp om överlevnad.

Själlösa kaptensval

Big Sam värvade Geremi till Newcastle under sommaren. Han blev omgående tilldelad lagkaptensbindeln.

Lucas Neill kom till West Ham i januari. Nu är han lagets kapten.

Ljungan har tillhört det vinröda Londonlaget i tre veckor. I lördags vikarierade han åt Neill.

Gamle Chelseabacken Mario Melchiot är ny för säsongen i Wigan. Han är redan lagkapten.

William Gallas kom till Arsenal från Chelsea förra sommaren. Han är numera lagkapten i Wengers lag.

Så sent som dryga veckan före ligapremiären tog Liam Ridgewell klivet till Birmingham från största rivalen, lokalkonkurrenten Aston Villa. I söndags bar han bindeln för The Brums.

Det var några exempel på kaptensval jag har svårt att köpa.

En lagkapten ska inte bara vara en erfaren spelare som är en ledare inom gruppen, snackar med domaren och väljer sida på myntet i slantsinglingen. För mig ska lagkaptenen symbolisera klubben. Han ska han ha varit klubben trogen under en längre tid. Han ska verkligen veta vad det innebär att representera klubben. Han får väldigt gärna vara en egen produkt som är fostrad i klubben och uppväxt i staden.

Det sistnämnda är något jag finner en väldigt stor charm i. Jag gillar när spelare går igenom ungdomslagen upp till A-laget. Kanske beror det på att jag är Manchester United-supporter.

Jag tror att alla fans, oavsett lag, vill se en hometown lad som kapten. Det var till stor del Gary Nevilles bakgrund som Manchestergrabb och egen produkt som gjorde att han, och inte Ruud, som bar bindeln i matcherna mellan Roy Keanes avsked och nämnandet av ny lagkapten, fick bindeln på permanent basis. Det är precis så det ska vara.

Jag begriper inte hur i hela friden man kan bli lagkapten efter att ha varit i en klubb i några veckor.

Tacka vet jag kaptener som Gary Neville, Kevin Nolan, Gareth Barry, Ledley King, John Terry och Steven Gerrard. Mer sånt!

Manchester City - ett poplag

United nollas av Reading medan Sven-Görans City tvålar dit West Ham på bortaplan. Rooney skadas och Bianchi gör mål. City är nu störst, bäst och vackrast i stan. Sparka Fergie och sälj Ronaldo. Tevez är en flopp. Geovanni är bättre än Giggs.

Svenska folket är hjärntvättat. Alla som började följa United när Henke var med och sparkade boll på Old Trafford i våras har nu bytt röda tröjan mot en hemsk himmelsblå trasa.

Se bara på de otäcka siffrorna ovan. En teori till den stora siffran på City kan vara att Svennis älskarinnor är inne och röstar på sin hingst. De är väl några stycken ... Skämt åsido. Det är bara vanliga svenskar som har röstat.

Jag har en känsla att det kommer att spåra ur, som det gjorde när HIF-Henrik spelade i United. Vem minns inte Expressens Henkesajt?

Att Peter Wennman är Citysupporter behöver man inte använda lupp och förstorningsglas för att se. Jag undrar om det hade varit lika positiva tongångar (”drömstart”, ”drömpremiär”) om West Ham vunnit med 3-0 efter hattrick från Ljungan.

Jag tycker att City hyllas på tok för mycket efter segern på Upton Park. Dels på grund av den enkla anledningen att West Ham är en aning överskattat, och dels för att det handlar om en enda match (37 to go). Det är självklart inte kattskit att vinna borta mot Hammers, men det är inte heller något som får en att tappa hakan och nypa sig i armen.

Men man får lov att säga att Elano, Petrov, Bianchi och Bojonov är spännande nyförvärv. Det kan nog fan i mig räcka längre än den elfteplats jag har Shitty på – tyvärr.

Vad gäller Uniteds match har jag inte så mycket att säga. I dag räcker det med en bild.


Come back, Wayne!

Bring on Tevez and Anderson, Fergie!

Öjan tippar

Tabellen
1. Manchester United
2. Chelsea
3. Liverpool
4. Tottenham
5. Arsenal
6. Newcastle
7. West Ham
8. Everton
9. Blackburn
10. Portsmouth
11. Manchester City
12. Aston Villa
13. Bolton
14. Middlesbrough
15. Reading
16. Fulham
17. Sunderland
18. Wigan
19. Birmingham
20. Derby

Skyttekung: Wayne Rooney, Manchester United
Bästa spelare: Wayne Rooney, Manchester United
Bästa nyförvärv: Sam Allardyce, Newcastle
Se upp för: Robbie Savage, Blackburn, som är tillbaka efter benbrottet
Besvikelsen: Fernando Torres, Liverpool
FA-cupmästare: Liverpool
Ligacupmästare: Manchester United

Preken tippar

Tabellen:

1. Liverpool
2. Chelsea
3. Manchester United
4. Tottenham Hotspur
5. Bolton Wanderers
6. Arsenal
7. Newcastle United
8. Blackburn Rovers
9. Manchester City
10. Aston Villa
11. Birmingham City
12. Everton
13. Portsmouth
14. Reading
15. Middlesbrough
16. Westham United
17. Sunderland
18. Fulham
19. Derby County
20. Wigan Athletic
    
    

Skyttekung: Fernando Torres, Liverpool.

Bästa spelare: Peter Cech, Chelsea.

Bästa nyförvärv: Fernando Torres, Liverpool.

Se upp för: Hans Backe, Manchester City.

Besvikelsen: De brittiska lagens uteblivna Champions League-framgångar.

FA-cupmästare: Arsenal.

Ligacupmästare: Chelsea.

Svess tippar.

Tabellen
1. Manchester United
2. Chelsea
3. Liverpool
4. Tottenham
5. Arsenal
6. Portsmouth
7. Bolton
8. Manchester City
9. Blackburn
10. Reading
11. Newcastle
12. Everton
13. Aston Villa
14. Middlesbrough
15. West Ham
16. Wigan
17. Birmingham
18. Fulham
19. Sunderland
20. Derby


Skyttekung: Darren Bent, Tottenham
Bästa spelare: Wayne Rooney, Manchester United
Bästa nyförvärv: Alex, Chelsea
Se upp för: Tronskiftet i norra london
Besvikelsen: Målsnål PL.
FA-cupmästare: Chelsea
Ligacupmästare: Manchester United

COYS

Premier League-hymn.

Inför den nya säsongen har det gjorts en ny Premier League-hymn. Det är den låt som spelas medan spelarna tar i hand med varandra innan matcherna samt till vinjetten inför sändingarna av Premier League.

Resultatet går att lyssna på här och klippet inleds med den gamla hymnen för att sedan fortsätta med den nya. Personligen tycker jag att den äldre är mer majestätisk och uppeggande, men man vänjer sig nog.



Den person som fått äran att jobba med den nya hymnen är Peter Lawlor och här kan ni besöka dennes MySpace. Ni kan även lyssna på hymnen där, den går under namnet "My Saturday Self"

COYS

Highbury, 1 februari 2005

Arsenal – Manchester United, 2–4
1-0 Patrick Vieria (8), 1-1 Ryan Giggs (18), 2-1 Dennis Bergkamp (36), 2-2 Cristiano Ronaldo (54), 2-3 Cristiano Ronaldo (58), 2-4 John O’Shea (89).

Så gick matchen. Här följer en del av den match som pågick strax före fotbollsmatchen:



På filmen ser vi en kunglig Roy Keane i absolut toppform och en underbar Gary Neville. Men vad låg egentligen bakom detta bråk? Före detta domaren Graham Poll, som dömde matchen på Highbury, avslöjar i dagens Daily Mail vad som hände.

Det var väntat att det skulle bli en kamp utöver det vanliga, så som United mot Arsenal brukade vara med Keano och Vieira i varsin ringhörna.

Jag tycker att följande stycke säger väldigt mycket. Graham Poll skriver:

”I walked to the Arsenal dressing-room. As I passed United's room, Sir Alex let me know in three chilling words what he expected of the game. He looked me in the eyes and said: 'Good luck tonight.'”

Några minuter senare hettade det till ordentligt.

“So the Arsenal line of players and the four match officials made their way towards the end of the Highbury tunnel. I then heard raised voices further back in the tunnel. Patrick and Gary Neville were in each other's faces. Patrick was saying that he wanted to break the England defender's legs. At that moment, Roy arrived. He said: 'Pick on someone your own size.' Patrick said: 'I'll break your legs as well.' Roy replied: 'If you were that good, you'd be playing for Real Madrid.'”

Poll tycker att den sistnämnda kommentaren från Keane var ”a clever riposte”. Det tycker jag med.

Vieira fick göra 1-0-målet. Resten är historia. 4-2-segern på Highbury är en klassiker.

Ungtuppar och galna Egyptier.

Som alla intresserade säkert vet sparkas en ny säsong av Premier League igång den elfte Augusti, inte en dag för tidigt tycker nog de flesta. De två lag som får äran att inleda säsong 2007/2008 av Premier Leuague är dem liljevita eleganterna från norra London ,Tottenham, som besöker Stadium of Light för match mot nykomlingarna Sunderland.

Inför den här säsongen har Spurs sin vana trogen varit väldigt aktiva på transfermarkanden. Närmare £40miljoner pund har spenderats på nyförvärv.
De nya spelarna är bla:

Darren Bent: Anfallare från Charlton, inhandlades för £16.5miljoner pund. Det mest spännande nyförvärvet i år.

Gareth Bale: Ytterback från Southampton, kostade £5miljoner pund, kan stiga till £10miljoner om Bale når upp till ett visst antal matcher i spurströjan, vilket han troligtvis kommer göra.
Mycket pengar för en vänsterback född 1989, men vilken känslig vänsterfot han besitter.

Adel Taarabt: Yttermittfältare från Lens, var utlånad till Spurs förra säsongen har nu gjort en permanent övergång. Gjorde inhopp mot Westham och Chelsea och imponerade på mig, har även visat klass på försäsongen, men ska inte dra dra i för stora växlar när motståndet heter tex Stevenage Borough. Den spelare jag tror kommer få sitt genombrott i år.

Yuri Berchiche: Värvad från Athletico Bilbao. Även han en ung vänsterback, men är dock tänkt att utvecklas i akademin och inte i A-truppen.

Younes Kaboul: Mittback, fransk U21-kapten värvad från Auxerre för £8miljoner pund. Spelade 52 matcher i Ligue 1. Nu när nyheten om att King är borta de två första månaderna av PL så finns chansen/risken att Kaboul får mycket speltid, lite oroande i fall att han skulle få ett så tungt ansvar utan någon tidigare PL-erfarenhet. Men Rocha finns ju alltid att tillgå också, känns mycket bättre. Not.

Danny Rose: Ung yttermittfältare från Leeds, medverkat i Englands U17-landslag. Även han tänkt till akademin

Kevin-Prince Boateng: En offensivt lagd mittfältare från Hertha Berlin, 20år ung. Spelat i det tyska U21-landslaget. En färgklick som klottrat ner sig själv med tatueringar och kallar sig själv för "Ghetto Kid", känns som helt rätt man för Spurs!

Unga och spännande värvingar, men det finns en spelare som gjorde ett gigantiskt fel i sitt vägval, Martin Petrov. Övertygad om att han skulle ha haft lekstuga på vänsterkanten i Tottenham, där han också skulle stått utan nästan någon konkurrens. Men av någon anledning så lockade Manchester City mer.

Likaså som det kommer in spelare i klubben måste spelare åka ur klubben. Hade förhoppningar om att de två egyptiska spelarna, Mido och Ghaly, skulle lämna Spurs. Spelarna sades vara klara för Birmingham när Blues gjorde en helomvändning och sa att de inte ville ha Ghaly eller Mido, det var tydligen en incident på en träning som fick dem att tänka om. Tränaren Bruce hade bett Ghaly göra några extra löpningar då han tyckte Ghaly verkade vara i dålig form Men det tyckte inte Ghaly som då började gnälla något kopiöst. Verkar ligga någon egyptisk förbannelse över dessa två.




Att Roy Keane var kapabel till att utföra mordförsök på en annan fotbollspelare förvånade väl ingen, men att även Mido hade en psykisk störning visste få om. Hur som helst fick denna unga spelare känna på Midos vrede.

COYS

En hjälte har tagit farväl

Det sker många häpnadsväckande saker just nu; broar rasar, Selakovic nätar, solen skiner och van Persie gör kalasmål – med högern! Mer väntat är de båda faktum att Alan Smith lämnar United för Big Sams skator och att Carlos Tevez, som länge haft ena foten i Manchester, slutligen (äntligen!) är dagar – eller kanske timmar – ifrån att skriva på för mästarna.

Det är synd att Alan Smith lämnar, trots att han i ärlighetens namn inte är någon större fotbollsspelare. Han är forward, men han är ingen målskytt, ingen framspelare och ingen dribbler. Han har nått spel i United och engelska landslaget mycket tack vare sin attityd.

Jämför man Smith med Wayne Rooney, två spelare som inte direkt är rädda för att svettas eller ta och ge smällar, finns en skillnad. Wayne Rooney besitter mängder av kvaliteter medan Smith näst intill lever på sin inställning och vilja. Ändå har Smudge, liksom Rooney, spelat för både United och England, vilket i sig är fruktansvärt imponerande.

Jag förstår människor som tycker att Alan Smiths ibland vårdslösa spelstil är idiotisk. Även jag kan tycka att det är korkat av Smudge att ta en varning genom att klippa en ytterback någon sekund efter att denne slagit ett iväg en passning – men jösses vad jag njuter av det.

På 321 matcher har Smudge lyckats plocka på sig 78 gula och 8 röda kort. Han har även blivit utvisad i både U21- och A-landslaget. Dessutom är det är inte alla forwards som kan skryta med att de har fler varningar än gjorda mål under sin karriär.

Även om han inte har vad som krävs för att vara förstaforward i en klubb som United är det viktigt att komma ihåg att en spelartyp som Smith är viktig – inte minst i hemmamatcherna där det kan vara till stor fördel med 76 000 heltända åskådare. Genom att sätta stenhård press, trycka in en tackling eller skälla ut medspelare, motståndare eller domare kan Smith på egen hand egga igång Old Trafford på samma sätt som Gattuso eldar på supportrarna hemma på San Siro.

Smudge flyttar för att han vill ha speltid. När jag ser Newcastles forwardsuppsättning är jag ganska övertygad om att Leeds stolthet inte kommer att bli en ”regular starter”.

Fast vid närmare eftertanke … När Owen drar på sig nya skador samtidigt som det kommer fram bevis som stödjer teorierna om att Oba Martins egentligen är 29 år gammal kommer Alan Smith att komma in och ta St. James’ med storm. Precis som han gjorde med publiken på OT hösten 2004.

Trots blott tre år i klubben är Smith en spelare som jag alltid kommer att minnas; volleyn i debuten mot Arsenal, målet på Craven Cottage, den hemskaste av hemska skador (tyvärr det starkaste minnet) och så klart Romamatchen i våras.

Noterbart är att grunden till var och en de fyra nämnda sakerna ovan ligger i uppoffringar och hårt jobb. Det säger väldigt mycket om vilken spelare Alan Smith är

Neil Warnock är ledsen

Edwin van der Sar
John O’Shea - Wes Brown - Gabriel Heinze - Patrice Evra
O-G Solskjaer - Darren Fletcher - Michael Carrick - Kieran Richardson
Alan Smith - Wayne Rooney

+ inhopparna Paul Scholes, Ryan Giggs och Cristiano Ronaldo.

Det är laget Sir Alex ställde på benen i förra säsongens sista ligamatch, West Ham hemma. Nio av dessa spelare, varav sex från startelvan, fanns med från start mot Chelsea på Wembley sex dagar senare.

Inför matchen mot Curbs gäng var United redan klara mästare och hade egentligen inget att spela för. Det fanns visserligen 76 000 åskådare på plats, men i ärlighetens namn såg nog de flesta fram mest emot prisutdelningen. Just den här dagen spelade matchen andrafiolen.

För bortafansen var det annorlunda. De kom till stora, mäktiga Old Trafford med risken att få se sitt lag åka ur. Tre poäng bakom flåsade ett näst intill avsågat, men inte uppgivet, Wigan.

Lille magikern Carlos Tevez gjorde matchens enda mål på Old Trafford, vilket säkrade West Hams plats i nästa säsongs Premier League. Detta trots att de röda djävularna hade 30–6 i skott.

Även Wigan hängde kvar efter att ha vunnit sin match borta mot Sheffield United. Den tredje och sista nedflyttningsplatsen gick därmed till just Sheff U. The Blades, som med en trupp i klass med tabelljumbon Watford lyckades plocka poäng efter poäng under säsongens gång, snubblade på sista hindret och fick liggandes på löparbanan, inför miljoner tv-tittare, se både West Ham och Wigan springa in över mållinjen.

Det var, trots flera imponerande resultat, inte Sheffield Uniteds säsong. Det började med en tappad ledning i premiären hemma mot Liverpool efter att Stevie G filmat till sig en straff med 20 minuter kvar. Det slutade med att man överraskande föll hemma mot Wigan medan West Ham nästan lika överraskande vann borta mot mästarna.

Dåvarande Sheffield United-managern Neil Warnock var allt annat än glad på Sir Alex Ferguson och hans laguttagning. I sin bok Made in Sheffield – My Story, som släpps nästa torsdag, avslöjar Warnock hur tongångarna var de båda emellan.

Fergie förklarade hur ledsen han var och att hans Man U verkligen var värda tre pinnar mot West Ham. Warnock svarade då:

“I know, Alex. It's just the psychological boost the other team gets when they see all those names not on your team sheet.”

I sin bok skriver Warnock även så här:

“I felt really let down. I've so much time for Sir Alex but he had said he'd play his best side against West Ham. And this was nowhere near his best side.”

Jag förstår inte hur mannen har mage att klaga på det lag Fergie plockade ut till matchen. I ett sånt här läge är det Warnock och hans spelare som ska rullas i tjära och fjädrar. Att förlora hemma mot Wigan i säsongens sista och tillika viktigaste match är så förbaskat dåligt, även om man ”bara” heter Sheffield United. Det är inget att sticka under stol med.

Det hade varit korkat av Sir Alex att sätta Sheffield United och Wigan före sitt eget deltagande i FA-cupfinalen. Hade motståndet i sista ligaomgången varit ett lag från tabellens mitt i stället för ett nedflyttningshotat West Ham finns möjligheten att Fergie hade ställt upp med ett gäng fjunisar, precis som i omgången före. På grund av situationen ville han ställa upp med ett starkt lag. Inte det starkaste, men ett starkt.

Som vanligt gjorde Sir Alex rätt – oavsett vad den numera arbetslöse Neil Warnock gnäller och gnyr om.


Sheffield Uniteds styrelse efter Wiganmatchen: