Fredagens två roligaste

Tony Henry, operasångare
Han sjöng nationalsångerna på Wembley i onsdags. Under fredagen kom rapporterna om hans misstag. När Tony i den kroatiska nationalhymnen skulle ha sjungit något i stil med ”Min kära, vi älskar bergen” blev det ett litet men ack så stort fel. Resultatet blev ungefär ”Min kära, min penis är ett berg”.

David Moyes, Evertons manager
Efter vad som framstår vara en viss osämja mellan Liverpools ägare och managern Rafa Benitez var Rafa märkbart tjurig på sin presskonferens i torsdags och besvarade de flesta frågorna med att han är fokuserad på att träna och coacha laget. På fredagen mötte David Moyes pressen. Han log brett och sa ”I’m only concentrating on my football and coaching”, varpå skratt utbröt i lokalen.

Varför denna åldersfixering?

“I'm looking to take this team in a different direction, it's a new direction, a new era and a clean sheet of paper for everybody, which is why I decided not to pick David Beckham. It was just a decision I felt I had to make when I was looking to the future of two years, four years. I'm a believer in the development of young players and giving them their head. They've deserved it.”

Så sa Steve McClaren efter sin första landslagsuttagning. Det betydde ingen mer Beckham, David James, Emile Heskey eller Sol Campbell. Han hade bestämt sig för föryngring.

Men ett år senare började de trilla in, de gamla rävarna, en och en. Till vänskapslandskampen mot Brasilien i juni kom Beckham. Till vänskapslandskampen mot Tyskland i augusti kom James. Till EM-kvalmatchen mot Israel i september kom Heskey. Till EM-kvalmatchen mot Estland i oktober kom Campbell.

Vissa lär tycka att McClaren gjorde fel som inte följde sin föryngringslinje, andra att han var modig som vågade byta upplägg när hans England trasslade. Själv tycker jag att han gjorde fel från första början.

• Beckham må ha börjat varva ner i MLS, men han håller fortfarande, har en högerfot som kan göra skillnaden i en match och ger alltid 100 procent när landslagströjan är på.

• Campbell börjar komma till åren, men sedan flytten till Portsmouth verkar det som att han har fått en nytändning och är absolut tillräckligt bra för att vara med och konkurrera om en plats i landslaget.

• Säg en engelsk målvakt som har överglänst 37-årige James under de senaste två åren. Jag kan inte.
  

McClaren gjorde felet att plocka bort de äldsta spelarna i stället för de sämsta. Jag hoppas att näste förbundskapten inte gör samma misstag, utan visar mod att peta de som inte presterar, vilket McClaren till sist faktiskt gjorde när han bänkade Frank Lampard och nu senast petade Paul Robinson.

Jag ser många av Englands landskamper, men inte alla. Men det var länge sedan jag såg Steven Gerrard göra en bra landskamp, och för tillfället är han definitivt inte en man för landslagets startelva. Och Shaun Wright-Phillips, någon?

Det är inget fel i att ge unga spelare chansen – så länge de är tillräckligt bra. Kieran Richardson, David Bentley och Stewart Downing är inte tillräckligt bra. Ashley Young (landslagsdebut i vänskapsmatchen i fredags) och Gabriel Agbonlahor är duktiga ynglingar som borde ha fått chanser under McClarens tid.

Jag har lite svårt för den här typen av åldersfixering. Det är som i Sverige där alla vill se massa unga spelare i landslaget, mest för sakens skull. Det är en spelares kvalitet, inte antalet årsringar, som verkligen spelar roll.

En vis man sa en gång ”If you’re good enough, you’re old enough”. Jag tar mig friheten att göra en liten korrigering: ”If you’re good enough, you’re young enough”.

Smiling Steve

Han hade åtminstone roligt ...

Jag kommer att sakna England i sommar

När spelarna står uppställda på rad och nationalsången sjungs före match har varje spelare en överlycklig maskot stående framför sig. I kväll stod en unge i blond Pavel Nedved-kalufs framför Scott Carson. Jag har fortfarande inte kommit fram till vilket kön barnet var av, men med sin enorma mun sjöng Nedved-kopian God Save The Queen med en sällan skådad inlevelse. Inte konstigt om Carson tappade fokus och därför skänkte kroaterna ett tidigt ledningsmål.

Det var ett horribelt misstag av Carson. Jag trodde att det var bland det första en målvakt får lära sig som knatte, att man ska ha kroppen bakom händerna när man får ett skott på sig.

Som jag skrev i förra inlägget så betonade Steve McClaren att rutinen är viktig i matcher som den mot Kroatien. Att han då valde att ställa en 22-åring som landslagsdebuterade i fredagens vänskapsmatch mot Österrike var underligt. Det kunde ha gått hem. Nu gjorde det inte det, och det kommer att påpekas – med helt andra ord än ”underligt”.

Något som är underligt är varför Wayne Bridge fick spela 90 minuter. Han var verkligen förfärligt dålig. Han upphävde offsiden vid kroaternas 2-0-mål (även om jag anser att SWP ska bära mest skuld), han drog bollen i egen ribba och han bjöd Ivica Olic på ett friläge. Wayne Bridge var ovän med bollen matchen igenom och visade prov på ren och skär dumhet genom att slå majoriteten av sina inlägg/krossbollar på 1,66 långe Wright-Phillips. Han bör ha bränt sina broar till vidare landslagsspel, inte minst med tanke på alternativen: Ashley Cole, Nicky Shorey och Leighton Baines.

Trots Bridge på planen rensades nästan alla skit från första halvlek upp i andra. I paus bytte McClaren in Jermain Defoe och soccer-Beckham. I en massiv engelsk press var det Defoe som ”fixade” straffen som ledde till 1-2 och Beckham som med en erektionsframkallande Beckhamsmekning serverade Crouch fram till 2-2.

Eftersom en poäng hade räckt till avancemang är jag säker på att Steve framförde sin önskan till spelarna att skrota den höga pressen och risktagandet som följer därtill. England började framstå som nöjda. Aggressivitet, som är något av en synonym med engelsk fotboll, byttes ut mot passivitet. Det höll inte länge.

Angående Englands påsmygande passivitet efter kvitteringen: En del i detta var att Defoe, som byttes in för att ge Crouch en anfallspartner, gick ner som någon typ av offensiv mittfältare efter 2-2-målet halvvägs in i andra halvlek.

Efter matchen fick McClaren en fråga om just detta, om det var hans beslut att Defoe skulle droppa ner. Han blev helt ställd och svarade med ”No, that was … öhm … to be perfectly honest … ööööhhhmm” och började jiddra om att kroaterna skapade chanser även när England spelade 4-4-2 och att Scott Carson gjorde en kanonräddning (intervjun finns att se här). Extremt mesigt av reporten att, efter McClarens bla-bla-bla, inte våga be om ett svar på frågan – ja eller nej. Nu kom Steve undan alldeles för enkelt.

16 månader. Så länge varade Steve McClaren på förbundskaptensposten. Att kvalificera sig till EM-slutspelet var inte bara ett mål, utan ett krav. Det är inget snack om att han ryker fortare än kvickt.

Det ska bli intressant de närmaste dagarna att lusläsa vartenda ord som skrivs om engelska landslaget, Steve McClaren, Steve McClarens leende, Englands enorma otur med skador, Wayne Bridges nya dvd ”Så här spelar du inte fotboll” samt alla wags besvikelse över att inte få åka till EM och umgås, synas, supa, dra några linor, shoppa för sina makars/pojkvänners pengar och synas i det de har shoppat för sina makars/pojkvänners pengar.

I Englands frånvaro kommer 2008 års Europamästerskap att inneha ett stort tomrum.

Fan ta lill-Nedved. Allt är hans fel. Eller hennes.

Vikten av tre poäng

I kväll avgörs allt. Undviker England förlust är EM-platsen säkrad. Blir det seger med 2-0 eller mer blir man till och med gruppetta.

Det är viktigt för England att vinna i kväll. Inte så mycket för förstaplatsens, lagmoralens eller Steve McClarens skull, utan för seedningen till EM-slutspelet och dess lottning.

England har för tillfället en så kallad koefficient (baserat på resultaten i senaste VM-kvalet och pågående EM-kval) som skulle ge en plats i seedningsgrupp 3. Vid seger kliver man upp till seedningsgrupp 2 tillsammans med Tyskland/Holland, Italien och Tjeckien/Portugal (beroende på kvällens resultat).

Det lag av Tyskland och Holland som hamnar i seedningsgrupp 1 har sannerligen gått på en nit. Där finns nämligen värdnationerna Schweiz och Österrike samt regerande mästarna Grekland, tre lag som tyskarna/holländarna i så fall inte kan få möta i gruppspelet.

Att hamna i seedningsgrupp 2 vore det bästa. Det finns självklart ändå en viss risk att man lottas i en helvetesgrupp med till exempel Tyskland, Portugal och Frankrike, men chanserna till att få en enklare grupp ökar.

***

Kvällens startelva: Carson – Richards, Campbell, Lescott, Bridge – Barry – Wright-Phillips, Gerrard, Lampard, J.Cole – Crouch.

Att Paul Robinson skulle bli petad var en tidsfråga. Men att det sker i det här läget, i den sista och avgörande EM-kvalmatchen mot kvalsuveräna Kroatien, och till förmån för orutinerade Scott Carson var banne mig överraskande. Inte minst eftersom McClaren häromdan sa att “experience of these occasions is key to everything”.

Förutom rutin betonade Smiling Steve vikten av fasta situationer. Ändå får Beckham, lite överraskande faktiskt, starta matchen på bänken. Men jag klagar inte. Under de tre höstmånaderna har den soccersöte bara spelat två timmars fotboll, inkluderat två inhopp för LA Galaxy och landskampen mot Österrike i fredags, och lär vara aningen rostig.

Tips: 1-0 (Sol Campbell).

Sjukt att Barton kom undan

Förväntningarna inför lördagens Tyne-Wear-derby var höga; inte på tekniska finesser, utan på tempo och närkampsspel. Det blev en liten besvikelse, även om Joey Barton och Dickson Etuhu (högoddsare) rök ihop och blev stående panna mot panna. Anledningen syns på bilden intill.

Vad Bartons lilla lördagsnöje resulterade i? Frispark, inget kort. Barton ska vara förbaskat glad att kortsnåle Martin Atkinson dömde.

Joey B tilldelas ingen avstänging i efterhand. FA granskar nämligen bara fall som domaren inte har sett. Domare Atkinson såg kastreringsförsöket och gjorde den mer eller mindre lysande bedömningen att frispark var enough. Nä, korten sparar jag till brutaliteter som maskning, skott efter signal eller tröjdragning, tänkte Atkinson.

Jag älskar att se tufft spel. Men går någon över gränsen – vilket förekommer på öarna, inte minst i derbyn – ska rättvis bestraffning utdelas. Självklart skulle Joey Barton ha blivit utvisad.

Under tisdagen uttalade sig Barton om händelsen och bad Etuhu om ursäkt. Jag skrattade åt Joeys bortförklaring.

"It was my third game back and I'm still a bit rusty. If I was fully match fit the situation would have been avoided."

Nä, det var ju inte alls någon elak, galen och högst medveten satsning. Det var bara en misstajmad brytning. Eller inte.

Tror han på fullaste allvar att folk – och inte minst Dickson Etuhu – ska tro på sån dynga?

David Betnley

Det känns uppenbart att Blackburns huvudsponsor Bet24 pröjsade tryckeriet några pund extra för det här feltrycket på Bet... Bentleys tröja.

David Bentley har tidigare gjort sig impopulär hos FA genom att tacka nej till U21-EM (han kände sig sliten) och FA har tidigare ifrågasatt tröjreklam för spelbolag. You do the math.

Kompiskampen

Birminghamderby i går. Det kom att handla om Liam Ridgewell, gamle Aston Villa-mittbacken som nu är lagkapten i Birmingham City, och Gabriel Agbonlahor, Villas sylvasse anfallare.

Det började på ett vänligt sätt redan före match med att Agbonlahor försvarade Ridgewells sommarflytt från Villa till lokalrivalen City.

Väl på St Andrews var det slut på snälla ord. Polarfejden startade i samma ögonblick som Steve Bennett blåste igång matchen, och duellen började med att Ridgewell lårade in bollen i eget mål. Agbonlahor var närmaste Villaspelare.

Ridgewell kunde ha reparerat sitt misstag när han nådde högst på en Seb Larsson-hörna med kvarten kvar vid ställningen 1-1. Hård nick, Scott Carson i Villamålet chanslös, men på mållinjen: Agbonlahor, så klart.

Slutminut. Ljuvlige Ashley Young slår in bollen i straffområdet. Agbonlahor, markerad av Ridgewell, nickskarvar in segermålet.

Det råder ingen tvekan om vem av de båda som gick segrande ur duellen.

"He might take me off his Christmas card list now", sa Aston Villas nummer 11 efter matchen.

Glödhett derby i nordöst

Vi hade precis skaffat Canal Plus hemma. Det visades ett inslag där ett gäng Sunderlandsupportrar intervjuades i en buss på väg till eller från match.

- Vad är felet med att fyra Newcastlesupportrar dör i en bilolycka? frågade ett Sunderlandfan och följde snabbt upp med det garvframkallande svaret:

- Det kunde ha varit fem i bilen!

I morgon (lördag) 13.45 är det dags för säsongens första Tyne-Wear-derby mellan Sunderland och Newcastle.

Jag hade gärna sett fler local lads i de båda lagen. Spelare som är födda och uppvuxna i regionen, som älskar sin egen klubb och hatar den andra lika mycket. Spelare som verkligen vet vad det handlar om.

Newcastlekillen Michael Chopra är en av få från området, och han ser säkert fram emot matchen. Trots att han spelar för Sunderland. Det måste vara en märklig känsla att gå ut och spela derby mot klubben man började spela för som tioåring.

Förväntningarna är stora vad gäller tempo och hårt spel, vilket lätt blir fallet när det är derby och närmare 50 000 vildsinta supportrar manar på. Tyvärr ingen Nicky Butt (avstängd), men väl Alan Smith, Joey Barton, Dickson Etuhu och Grant Leadbitter – spelare som inte håller igen. Varför inte ge Graham Kavanagh lite speltid, Keano?

Det blir ett krig på Stadium of Light på lördag eftermiddag. Uteslut inte att Roy Keane och Big Sam tar till nävarna.

20 spänn på att Alan Smith åker ut.

5+2=7 - enkel matematik

Linjen har tidigare tagit upp frågan om en utökning från fem till sju avbytare i Premier League. Under de senaste dagarna har ämnet tagit fart då några av ligans tyngsta managers uttryckt sin önskan att tillåtas plocka ut 18 i stället för 16 spelare i matchtruppen.

I VM- och EM-kvalmatcher har man det. I Champions League och Uefacupen har man det. I alla stora ligor på andra sidan kanalen har man det. Till och med lillebror i norr har det sedan ett par år tillbaka. Jag begriper inte varför man inte har sjumannabänkar i England.

Premier League har tidigare varit emot en förändring, med förklaringen att det gynnar de stora klubbarna med de stora trupperna. Faktum är att, som Sir Alex sa, i dagens läge har även de mindre klubbarna stora trupper. Men även om ett lag skulle ha en väldigt liten trupp alternativt ett visst manfall ser jag bara fördelar med att få ta ut två extra avbytare.

Det skulle bli så mycket enklare att slussa in de yngre förmågorna i laget. Leder du med ett par mål och en kvart återstår av matchen har du ett perfekt läge att ge en lovande tonåring chansen. Med bara fem avbytare kanske de där båda 34-åringarna är de enda du kan byta in i slutet av en sån match, eftersom du inte vågade plocka ut den oerfarne 17-åringen.

Det är troligt att frågan kommer att diskuteras på Premier Leagues summer conference. För att förslaget ska klubbas igenom krävs det att minst 14 av 20 Premier League-klubbar är för en regeländring. Jag tror att det är möjligt. I så fall får vi se sju avbytare på bänkarna redan nästa säsong.

Fritt fram för spekulationer

Att Uniteds fysioterapeut Rob Swire inte kan slita blicken från Andersons flätor på årets lagfoto är uppenbart – men vad tänker han?

Zzzzz...

I lördags fick vi se en underhållande match från Emirates Stadium. Ligans två bästa lag bjöd upp till dans. Det var fart, bra passningsspel, fyra mål, dramatik och en laddad Niklas Holmgren.

På måndagskvällen hade dag förvandlats till natt. Två tråkiga lag – Man City och Sunderland – spelade en förfärligt tråkig match på City of Manchester Stadiums EAN-kod (kolla gräsmattans mönster nästa gång). Det var slött och slappt (Dietmar Hamann hade mycket boll och Jonas Dahlquist kommenterade) och kvaliteten var låg. Bortsett från ett snyggt mål var det 90 minuter ren dynga och tillika bortkastad tid. Jag lider med de 40 000 som faktiskt betalat dyra pengar för att kolla på den här matchen.

Jag zappade över en minut på Barnsley-Blackpool och har starkare minnen från den matchen än från City-Sunderland. Det säger ganska mycket.

Citys mål, ja … Krossboll från höger till vänster, nick ner på fötterna på Vassell som vände bort sin försvarare, inlägg till Stephel Ireland som dunkade till på volley. Fan, det var nog till och med så att både mormor och farmor, levande eller döda, applåderade.

För övrigt är vi på Linjen glada över att förra veckans Heroesavsnitt var namngivet efter den här bloggen. Det är stort.

Arsenal-Man Utd: Head to head

Viktiga matcher i matchen ur en Unitedsupporters synvinkel med högst preliminära laguppställningar som utgångspunkt.

Uniteds backlinje vs djupledslöpande mittfältare
Troligtvis kommer Hleb att alternera med Rosicky; en på kanten, en som släpande forward. Det lämnar Adebayor som ensam striker. Han är farlig, men det backlinjen måste ha koll på är djupledslöpande mittfältare – dels i lägen som vid Fabregas mål mot Liverpool, dels när Arsenal slår inspel från kanterna.

Owen Hargreaves & Darren Fletcher vs Cesc Fabregas, Tomas Rosicky & Alexander Hleb
Ja, jag drar en rövare och utgår från att Hargo inte får problem med knäet på träning eller uppvärmning och därmed gör sin femte match på två månader. Hargreaves mot Fabregas – här snackar vi ligans kanske defensivt bästa mittfältare mot ligans offensivt bästa mittfältare. En jävligt intressant match i matchen som naturligtvis.
Det är osäkert vem som spelar bredvid Hargreaves när Scholes är borta och Carricks skadeläge är oklart. Anderson har glänst på senare tid, men det här är en otroligt stor och viktig match där pressen är enorm och jag tror inte att Fergie lägger den tyngden på unge Andersons axlar. Därför blir mitt tips att Fletcher, skotten med löpkapacitet som gör etiopier och kenyaner avundsjuka, kommer in på mitten om inte Carrick är spelbar. Han har spelat i de stora matcherna förr och kan hjälpa Hargreaves att plocka bort Fabregas. Måste även se till att inte Hleb och Rosicky inte får utrymme i ”hålet”.

Cristiano Ronaldo vs Gael Clichy
Det förekommer sällan, men det har hänt: Ibland gör till och med Ronaldo en dålig match. Det brukar vara när han möter snabba försvarare. Clichy är en sådan. Man kan bara hoppas att Cristiano har en sån där överjävlig eftermiddag. Då spelar det ingen roll hur snabb Clichy är; han kommer ändå att se ut som en pojklagsspelare.

Carlos Tevez vs Mathieu Flamini
Tevez droppar ofta ner lite och är då som allra bäst. Kan lille Flamini, som växt i höst och mer och mer ser ut som en vit Makelele, se till att lille Tevez inte får boll och yta framför Arsenals backlinje är mycket vunnet för Gunners.

Carlos Tevez & Wayne Rooney vs Kolo Touré & William Gallas
Två forwards i storform ställs mot ett alldeles förträffligt mittbackspar. Touré och Gallas är både snabba och starka, så ska firma Tevez-Rooney lura Arsenals båda mittbackar ska det vara genom att just lura dem. För är det något Unitedduon har är det spelförståelse och samspel.