En amatörjournalist

Han är bra på FM (något som många tyvärr baserar sina kunskaper och åsikter om fotboll på), han sköt upp sitt Gremio till den brasilianska högstadivisionen som 17-åring, varpå han blev utlandsproffs i Porto. I maj fick han familjen Glazer att hosta fram en väldigt fet bunt dollar, vilket följdes upp med spel för Brasilien i Copa America.

Inte konstigt att det finns en hype runt 19-årige Anderson. Enorma förhoppningar och lika stora förväntningar.

Anderson stod för en fullt godkänd insats i sin första 90-minutersmatch för United när man mötte Coventry i ligacupen i veckan.

Alltid så läsvärda och trovärdiga The Guardian hade i fredags ett undantag: en omfattande artikel om att Fergie ska ha haft Anderson som hårtorksoffer efter Coventrymatchen. Detta baserat på att Fergie konstaterat att han var paff och chockad efter förlusten, lagkapten John O’Sheas ”The lads know they should have done better” och framför allt artikelförfattarens syn på Andersons insats.

Han skriver: "Instead, Anderson was one of the weaker players, often off the pace and, most disappointingly for his manager, showing little desire."

Artikelförfattaren, som jag trodde var praoelev men som enligt folk på Unitedforumet Red Café brukar vara bra, noterar också att Anderson blev utbytt i halvtid när han Premier League-debuterade hemma mot Sunderland. Det säger ingenting. Patrice Evra blev utbytt i halvtid i sin debut, mot 2005 års Manchester City som var lika dåliga som 2007 års Sunderland är, men är i dag en av världens bästa vänsterbackar.

Jag vet inte hur han tänker, men jag räknar inte med att en 19-årig brasse, som inte var med på försäsongen, ska gå in och glänsa i Premier League. Andersons tid kommer.

Mitt råd: Sök jobb på någon av tabloiderna om du vill arbeta med att hitta på storys.

Samma dag som artikeln publicerades, när Sir Alex pratade lite grann om lagets unga spelare, sa han följande:

”Pique was excellent on Wednesday. He was our best player along with Anderson.”

Inga hårtorkstunga ord där.

Men varför skulle Peter Wennman bry sig om det. På sin London Calling-sida i lördagens rosa tidning är Anderson en av tre kalla, med förklaringen att han ”fick sin första hårtork av Sir Alex".

Man tror på vad man vill tro på.

Hellre fälla än fria

Under fredagen sa Paul Rejer, som arbetar som ”referees’ coach”, att de engelska domarna har fått direktiv att döma för det anfallande laget i omöjliga offsidesituationer. Hellre ett lurigt mål än en lurig offside, menade Rejer med ”everyone would like to see more goals” och ”Fifa are promoting attacking play” som argument.

Lika ironiskt som självklart hann det bara gå en dag innan en skitnödig linjeman slängde upp flaggan när Ljungan var i linje med sista Gunnersback, och berövade därmed West Ham på ett mål och kanske också en poäng.

Jag bryr mig inte överdrivet mycket om det faktum att Arsenal tog ytterligare en trepoängare. Felaktiga, orättvisa och korkade domslut brukar gå ganska jämnt ut mellan topplagen över en hel säsong.

Jag bryr mig inte heller särskilt mycket om att alla vill se mer mål och att Fifa förespråkar anfallsglad fotboll.

Jag är bara lätt irriterad över att mitt bombsäkra kryss på tipsmatch 8 sprack.

En nattugglas funderingar kring ett kriminellt uzbekfetto, bland annat

Alisher Usmanov och hans bolag Red & White Holdings Ltd vill köpa upp Arsenal. Under fredagen tog han ytterligare ett litet steg mot sitt mål. Red & White äger nu 23 procent av klubbens aktier.

Det hela tog fart för en månad sedan, när före detta videordföranden David Dein, som var i Arsenal i 24 år, sålde sina aktier (14,6 procent) till Usmanov för £75 miljoner, en affär Dein gick ungefär £74,7 miljoner plus på.

Dein försvarade sin försäljning med att Arsenal kommer att halka efter och att de ”need a huge injection of money”. Nu leder Gunners ligan storstilat och presenterade här om dagen en ekonomisk rapport innehållande rekordsiffror.

Usmanov är onekligen en framgångsrik affärsman. Rik som ett troll - men också ful som ett troll. Lika skum som fet. En typisk ”ful fisk” som ingen vill ha att göra med. Inte minst Arsenal.

Hemma i Långbortistan satt Usmanov inne i sex år under 80-talet. Hans advokatteam hävdar att deras klient numera har ett icke-kriminellt register; något som maffiabossen Gafur Rakhimov låg bakom, enligt Craig Murray, tidigare brittisk ambassadör i Uzbekistan.

Murray skrev den 2 september en artikel om Alisher Usmanov på sin blogg. Han beskrev den uzbekiske tungviktaren som ”brutal gangster, kriminell, svindlare, heroinsmugglare och våldtäktsman”.

Inte långt efter att artikeln publicerades togs den bort av webhosten, efter påtryckningar från Usmanovs advokatteam (jag skulle gärna vilja veta hur många de är). Artikeln lades ut på andra ställen men – just det – raderades snart. Gubbens advokater ska även ha kontaktat diverse Arsenalinriktade sajter och bloggar.

Det är uppenbart att Usmanov vill dölja sin egentliga bakgrund i största möjliga mån, i hopp om att en dag få lägga sina blodiga händer på vackra (usch), anrika (blä) Arsenal, rädd för att inte godkännas av Premier League som lämplig klubbägare (han kan vara lugn – Thaksin godkändes ju).

Jag känner normalt sett inga större sympatier för Arsenal, utan det är den engelska fotbollen jag känner för. Det är därför jag inte vill att fler pengakåta ryssar och jänkare – framför inte ett totalt genomruttet svin som Usmanov – ska komma och tafsa på ädla fotbollsklubbar, oavsett vad gubben har för syfte med ägarskapet, oavsett vad klubben heter.

Att miljardärer kommer in i den engelska fotbollen resulterar följaktligen i större pengar, bättre spelare, bättre fotboll, större intresse, fetare tv- och sponsoravtal, större pengar, bättre spelare, bättre fotboll, större intresse, fet… You get it. Men allt kan inte köpas för pengar. En klubbs själ och traditioner, och inte minst dess supportrar.

Arsenals ordförande sedan 25 år tillbaka, Peter Hill-Wood, har varit mycket tydlig med vad han tycker om uzbekens våldtäktsförsök. Hans ärlighet uppskattas. Mer sånt, tack.

Bould

Hur kan man inte älska Steve Bould? Spelaren som offrar sin själ för spelet som alla älskar. En underbar mittback som var den bästa i den legendariska fyrbackslinjen som Arsenal ställde upp med.

En hjälte utan dess like. Fick tyvärr inte alls den uppmärksamhet som han förtjänade, utan nästan all cred gick till alkis han hade brevid sig.

En av dom största mittbackarna som någonsin spelat!!

League Championship winner 1988-89, 1990-91, 1997-98
FA Cup winner 1993
Coca-Cola (league) Cup winner 1993
European Cup-Winners Cup winner 1994
Chariry Shield winner 1998
European Cup-Winners Cup runner-up 1995

Behöver man säga mer?

Ravanelli

Föddes den 11 december 1968 i Perugia Italien. Smeknamn som silverräven och vita fjärden.

En helt underbar spelare som kunde vända en match helt på egen hand.
Måste vara Middlesbrough bästa värvning genom tiderna, spelade där 35 ligamatcher och gjorde 34 mål. I landslaget så spelade han 22 matcher och gjorde 8 mål. En stor spelare med ett extremt stort ego. Detta egot blev hans fall både i landslaget och i Juventus. Låg i ständiga konflikter med tränare och ägare i nästan varje klubb han spelat i.

Ordet citatman stämmer väl in på Ravanelli, då han gärna gav sin version av saken. Det kanske mest kända citat är kanske " Att göra tre mål i sin debut och ändå förlora, det kan bara hända i PL "

1996 Champions League winner (Juventus)
1993 UEFA Cup winner (Juventus)
1995 Italian SuperCup winner (Juventus)
1995 Serie A Champions (Juventus)
2000 Serie A Champions (Lazio Rome)
1995 Italian Cup winner (Juventus)
2000 Italian Cup winner (Lazio Rome)
1995 UEFA Cup Finals (Juventus)
1997 FA Cup Finals (Middlesbrough)
1997 League Cup Finals (Middlesbrough)

Stor spelare och stort ego = stor pösare.

Alternativa köp

Darren Bent kostade Tottenham £16,5m, så vad kan man göra mer för £16.5m ?

Köpa 4 620 000 värmeelement på blocket.se, en annan variant man kan använda till värmning av en avbytarbänk.

Hyra Clownen Pibo i 462 000 timmar, ett annat sätt att få bra stämmning i laget (om nu Bent är en glädjespridare dvs)

Eller varför inte anställa en riktig vattenbärare till träningarna, jag kan lova att denna killen är billigare.

Men nu ska jag inte vara alltför orättvis mot Bent. Han har fått starta tre matcher och gjort mål i två av dem. Så jag ser gärna att han får starta några matcher med Berbatov jämte sig. Tror det kan bli riktigt bra.

Men jag ska inte sticka under stolen med att det hade även varit roligt att se Clownen Pibo sitta på bänken och skoja med Defoe!

Clownen Pibo

COYS

Svensk tränare - svensk support

Klickade mig just in på Aftonbladet > Fotboll > England. Där kunde jag välja mitt favoritlag i en undersökning. När jag klickat i Newcastle kom resultatet upp.

1. Manchester United, 20.8%
   
   
2. Arsenal och Manchester City, 19.4%
   
   
3. Liverpool, 18.8%

Jag gillar att City inte har drabbats av Chelseasyndromet. Jag gillar Backe och Svennis i maskopi. Jag gillar inte att Citys svenska support har ökat så drastiskt. Det är barockt.

Tur att vi är ett (obetydligt) lilleputtland.

Mäktigt värre

Klicka på bilderna för att förstora

Så här såg det ut före söndagens match, United-Chelsea. Enligt vad jag uppfattade under sändningen visades inte den här enorma flaggan/bannern/whatever i tv. Nu får du se biderna på denna mäktiga flagga med Ryan Giggs och Gary Neville som motiv, exklusivt på Hitta linjen.

Man behöver sannerligen inget julgransliknande tifo med glitter och bengaler för att imponera – det räcker med en enkel, om än jäkligt stor, bild som visar vilka som är mästare.

Jag har aldrig förr sett något liknande och kan tänka mig att det här mycket väl kan vara inofficiellt rekord inom kategorin Största flagga på Premier League-arena.

Någon som har någon erfarenhet från något liknande?

En blind djävul finner ett korn

Min aktade granne Lars-Petter Björk är ett djävulskt Manchester United fan. Troligen topp 100 "Mest partiska supportrarna" i världen. När "De röda djävlarna" slog Liverpool med 1-0 på bortaplan förra säsongen tyckte han inte det var det minsta orättvist, till exempel. Kritiserar du en Unitedspelares agerande före han gjort det, tar han de alltid under sina vingar och försvarar agerandet.

Jag fick privilegiet att kika på matchen United - Chelsea tillsammans med och hos granne Björk i dag. För två helger sedan kikade jag på IFK Göteborg - Elfsborg i samma lägenhet och sällskap. När Daniel Alexandersson blev tilldömd straff efter Mattias Bjärsmyrs tackling under den allsvenska matchen blev - den lika partiske IFK Göteborgsupportern - Björk fly förbannad. Han tappade kontrollen och vrålade ursinnigt i sin lägenhet, undrandes "Hur i helvet kan domaren blåsa straff där?!".

Under dagens match gjorde Joe Cole en liknande tackling på Patrice Evra. Historien upprepade sig då, delvis. En stående Björk vrålade sig hes, undrades "Hur i helvete kan domaren inte blåsa straff där?!".

Efter matchen var partiske Björk oerhört lycklig. Fram tills att vår lagkamrat, Arsenalsupportern, Patrik Lindell ringde honom. Lindell tyckte att resultatet var orättvist, eftersom ena målet gjordes på för mycket övertid och det andra på en feldömd straff. Min granne ansåg att Lindell hade helt fel, även om han - knappt och motvilligt - förstod hans argument.
- Chelsea hade ju inte en målchans på hela matchen, argumenterade en märkbart irriterad Björk efter samtalet.

Hur partisk Björk än må vara, så har han rätt i att United förtjänade så väl två mål som tre poäng.

2-0

Jag saknar Kevin Nolan

Den stora frågan i Alingsås hösten 2007: Vad händer med Nolan?
Den stora frågan i Bolton hösten 2007: Vad händer med Nolan?
Jag tänker lägga fokus på den sistnämnda.

Det fanns en gång en Kevin Nolan som hade som tradition att göra mål på Old Trafford.

Nu till det positiva.

Han hade en fantastisk säsong 2005/06, innehållande nio ligamål, varav några riktigt högklassiga. Han gav Paul Robinson tinitus när han drog in en matchavgörande komet mot Spurs. Han sänkte Pompey genom en mästerlig bicycleta. Han överlistade Jens Lehmann med den läckraste av lobbar. Det var - och är fortfarande - en skam att han inte blev uttagen i den engelska VM-truppen.

Det var då, för två år sedan, jag blev så förtjust i Boltons lagkapten. Då höll han hög PL-klass. Nu är det andra (och förmodligen betydligt fler) bullar.

Kevin Nolan har alltid varit väldigt välbyggd. Nu ser han oerhört tung och seg ut och vågen visar 89 kg. Jag tror att det skulle göra både honom och Bolton Wanderers gott om han kunde få bort några pannor.

Och Sammy Lee måste sluta att spela Nolan på högerkanten. Det är djävulens största påfund sedan Gessle började med musik.

Bolton behöver den gamle, målfarlige, landslagsmässige Kevin Nolan om de ska spela i Premier League även nästa säsong. Kollar man på Sky Sports betyg denna säsong ligger Nolan på 16:e plats - bara bland Boltons spelare. Det är oroväckande.

Om det är tyngden eller Sammy Lee som är Nolans största problem vet jag inte. Det bästa vore nog om han blev av med båda.

Grå

Svenska spelare som är extremt gråa finns det gott om. Alla har en koppling till England, även fast vissa inte spelat i PL.


Målvakt: Magnus Hedman, lysande i Coventry, dålig i Celtic, värdelös i Ancona och otroligt pösig med sin kramsnus i Chelsea. Bra jobb dock i TV4.

Vänsterback: Nils-Eric Johansson spåddes en lysande framtid när han var ungdomsproffs i Bayern men man kan väl säga utan att sticka ut hakan allt för mycket att han inte direkt rosat marknaden varken i Tyskland, England eller i Sverige. Långsam, långhårig, avlångt ansikte ger han betyget: En dålig kopia av Tauer.

Mittback: Michael " The Killer " Svensson som skulle lyfta det svenska landslaget fick några oturliga skador och kom aldrig i närheten av den formen han en gång visade i franska Troyes.

Högerback: Smärtar att säga men mannen som alltid gav allt för Bajen valde pengarna i Southhampton istället för att komma tillbaka till Söderstadion. Tappade sin landslagsplats efter en katastrofal match mot Irland. Hade han kommit hem skulle han vara älskad för evigt, nu blir han bara en spelare som försvinner i mängden.

Vänstermittfält: Andreas Johansson är killen som aldrig varit bra, godkänd i Djurgården och riktigt dålig i Wigan. Nu slickar han såren i Ålborg och ska vara deras styrande offensiva kraft. Lycka till Adde, att du har blivit uttagen i landslaget på senare tid är bara pinsamt.

Innermittfält: Taco Anders hade ingen vidare tid i England, beskylldes över att vara för feg i närkamperna och då kommer man inte långt i PL. Hade vissa ljuspunkter men för mesta tiden så var det regn över honom. Kanske därför han valde att flytta hem till Borås.

Innermittfält: Jonny Rödlund var mannen på allas läppar när han flyttade till storklubben Manchester United men han lyckades inte riktigt där kan man väl säga. Har flängt runt halva världen för att försöka bevisa att han är en bra spelare men han har bara visat framfötterna i Enköping i Superettan.

Högermittfält: Kan inte förstå att denna spelare har gjort över hundra landskamper, han är den som gnäller mest i allsvenskan och om någon nuddar honom så faller han som ett korthus. Ett litet plus får han dock och det är bara på grund av att hans bror spelade på Mestalla med en hjärnskakning.

Forward: Rosade marknaden i IFK, några småskavanker i Milan och en av Newcastles sämsta köp genom tiderna. Andreas Andersson, för bra för allsvenskan för dålig för resten av världen.

Forward: Martin Pringle gjorde några mål i Benfica, lyckades dock inte göra detsamma i Charlton. Oskön spelstil som inte uträttade något speciellt för sitt lag. Nu tränare i en annan sport nämligen damfotboll.


Sista spelaren lämnar jag över till er. Gärna en kort anledning varför just den spelaren ska få sista platsen.

Allround

Har tänkt att jag ska ta upp lite spelare som är bra och nyttiga att ha men inte alltid får det cred som dom verkligen förtjänar.

Phil Neville är en sådan spelare i mina ögon. Han kan spela på alla positioner i backlinjen plus att han även kan spela som defensiv innermittfältare och yttermittfältare. Han var aldrig riktigt ordinarie i United men han krigade och hade ett stort tålamod och väntade länge på sin chans. Har varit fullt godkänd i dom flesta landskamperna han har spelat och nu i Everton är han den klart bästa backen i deras lag vecka efter vecka. Ger alltid allt för laget och sådana finns det inte många kvar av.

Gareth Barry spelar helst som ytterback men har används flitigt både som mittback och mittfältare i Aston Villa. Snudd på landslaget flera gånger och är med några landslagssamlingar då och då när andra har tackat nej av olika anledningar. Aston Villas hjärta på planen som offrar ett ben för att vinna ett motlägg så att laget kan ta hand om bollen. Sen att han har petat Olof Mellberg ibland gör ju inte saken sämre.

John O`Shea borde kanske byta klubb. Godkänd på flera positioner men kommer aldrig vara ordinarie i en storklubb. Ett lag som Wigan hade passat han perfekt tror jag, där får han spela 90 minuter varje match och vara en nyckelspelare. Men har man blivit bortskämd i United är det svårt att anpassa sig till tjongaboll i Wigan.

Den vinnande säregenheten

Långared, våren 1994. Där och då genomförde jag min första fotbollsträning, vid knappt sju års ålder. Sju år senare spelade jag i Vårgårda IK. Jag hade flyttat till Vårgårda och således även bytt förening säsongen tidigare. Min övergångssäsong spelade jag med 87or och 88or i p14-serien. Vi hade en underbar tränare - Jan-Olof Karlsson. Egentligen var han ishockeytränare. Låt mig säga att det märktes på hans övningar och träningsupplägg. Ofta kändes det som att vi utövade mer fys- än bollträning. Och detta var ändå under säsong...

En sak förstod jag inte. Hur i helvete han kunde få med ett gäng 14-åriga killar - mitt i puberteten, som har en hel drös med funderingar om livet som de säkerligen vill utforska - att stå ut med denna träning. Att njuta av den. Att få laget att fungera bättre än något p14-lag Vårgårda IK haft.

Han var en i gänget. En komisk en i gänget. Duschningsprocessen behövde vi spelare aldrig klara av ensamma. Gladeligen tog han av sig naken, tog tvålen i ena handen och handduken i andra handen och gick med bestämda steg emot duscharna efter varje träning. Under hans genomgångar och förklaring av övningar använde han två fraser mer än några andra.
"Har ni två ett eget möte där borta, eller?"
"Jag behöver två bastanta herrar"
Sällan varken mer eller mindre än två.

Som ni förstår använde han ganska säregna metoder. Och de gav resultat. Vi vann p14-serien.

Jag har haft andra tränare som också gjort underverk med mig och mitt lag. Kjell Johansson har lett mig och mina jämnåriga Holmianer till en andraplats och en tredjeplats i världens största inomhuscup. Kjell hade en större auktoritet och kunskap än J-O, men min poäng handlar inte om Kjell Johansson.

Min poäng handlar om att tränare med säregna metoder som lyckas är ovanligt. Låt oss kalla dem "The special ones". De krävs i lag som Vårgårda IK p14, där många drar åt olika håll (EPA-traktorer och alkohol vs. skolflitighet och filmkvällar).
Manchester City har blivit en sådan klubb. De har en av "The special ones".
Chelsea är en sådan klubb. De har inte en av "The special ones".

Och tro mig, det kommer att märkas.

Dags för utökning

Vi börjar med en gåta:

Vad är av antalet fem, inledningsvis sittandes, varav fyra av dem brukar vara fysiskt aktiva medan den femte (och störste) allt som oftast rör sig så lite som möjligt?

Nopp. Familjen Simpson är fel svar. Rätt svar är avbytarna i engelsk fotboll.

I de allra flesta europeiska fotbollsligor tillåter man sju avbytare, men i England, där får man bara ha fem. Jag kan fråga mig själv om och om igen vilka fördelar som finns med fem avbytare, men jag förblir en fågelholk.

Två extra spelare skulle ge två bra saker:

• En spelare som är specificerad för en viss position kan en manager utan problem sätta på bänken i stället för på läktaren. Med en femmannabänk är managern mer beroende av att ha åtminstone en allroundspelare på bänken. Men i nio fall av tio gör en renodlad spelare ett bättre jobb på sin position än vad – utan att ha något emot honom – en O’Shea-typ gör på samma position.

• Unga talanger får större chans att ta en plats på bänken och därmed, mycket logiskt, större chans att få spela A-lagsfotboll. Med en femmannabänk har en manager sällan ”råd” att ta ut en orutinerad tonåring.

Jag ser bara positivt på en eventuell regeländring från fem- till sjumannabänkar. Med sju subs blir ingenting sämre - så enkelt är det. Därför vill jag se en utökning till nästa säsong.

Veckans sju dagar, regnbågens sju färger, världens sju underverk – och Premier League-lagens sju avbytare. Ett nummer nästan lika mäktig som tolv.

En perfekt återkomst

Det mål Cristiano Ronaldo gjorde i den 62:a minuten var enormt vackert. Men det var ingenting i jämförelse med den hyllning Sportingsupportrarna gav honom när han byttes ut i 87:e.

Tårarna lär inte ha varit långt borta när han klev av planen.

Även om deras lag föll, vilket naturligtvis alltid känns tungt, tror jag att varenda Sportingsupporter på arenan gick hem med huvudet förhållandevis högt, stolta över att en av världens bästa fotbollsspelare är en av dem.

De gav sin Cristiano en hyllning värd en världsspelare. Alla på Estádio José Alvalade stod upp. Applåderna visste inga gränser.

Det var förbanne mig det finaste jag sett sedan jag konfirmerades.

Vill du ha ett fikon?

Ägg

I våras pratade José Mourinho om unga spelare som meloner. Inför tisdagens möte med Rosenborg var det ägg och omeletter som gällde när han fick frågan om han delar Romans påstådda vilja att vinna med stil samtidigt som han försökte påpeka att flera av hans bästa spelare finns på skadelistan.

"No eggs, no omelette. And it depends on the quality of the eggs. In the supermarket, you have eggs class one, class two, class three. Some are more expensive than others and some give you better omelettes. So when the class one eggs are in Waitrose and you cannot go there you have a problem."

I kväll blev det två förlorade ä... poäng på för Chelsea. Utan Lampard. Utan Drogba. Nu har Mourinhos lag inte vunnit sedan 25 augusti.

Det finns ingen fotbollstränare som kan pendla mellan störtskön lirare och vidrigt svin på samma sätt som José.

Fast alla kommentarer han har kläckt ur sig genom åren är totalt nonsens i jämförelse med Eric Cantonas klassiska poesi om fiskmåsar, trålare och sardiner. Där kan vi snacka om klass.

Svar på tal

Fyra omgångar in på säsongen:
1 Chelsea, 10 p
10 Man Utd, 5 p

"Five points is a hell of a gap to have this early on. It's going to be difficult for United."
- John Terry, 29 augusti 2007

Nu, två omgångar senare:
4 Man Utd, 11 p
5 Chelsea, 11 p

Håll käften, Terry.

Söndag, 17.00, Manchester United vs Chelsea. Do not miss.

Meriterad 19-åring

Han har tagit en ordinarie plats som mittback i Manchester City, varit med om att slå United, spelat två EM-kvalmatcher för England, gjort mål för England, blivit utsedd till månadens spelare i Premier League och i dag fick han äran att bära kaptensbindeln när City slog Aston Villa.

Man får säga att Micah Richards har haft en hyfsad start på säsongen.

Leeds

Leeds United

Spelare som Harry Kewell, Mark Viduka, Ian Harte, Alan Smith blommade ut fullständigt i Leeds. Även om vi nu inte kan stoltsera med ett PL lag så kan vi garanterat stoltsera med några tongivande spelare i olika lag.

Harry Kewell har tyvärr varit extremt skadebenägen och inte kunnat göra rätt för sig i Liverpool men han visar varje gång han är frisk att han är en tillgång för vilket lag som helst. Han kommer nästan alltid tillbaka och spelar nästintill bara dom viktiga matcherna ( VM, CL-finalen etc ). En hjälte som förtjänar ett bättre öde.

Mark Viduka var kanske den viktigaste spelaren i Leeds under storhetstiden och bidrog starkt till att klubben har lite att skryta med iallafall.

Sen som alltid finns det spelare som man aldrig kan vara stolt över, tänker på Tvål Robinson, Danny Mills och Olivier Dacourt.

Måste givetvis berömma David O`Leary lite. Skapade strålande spelare av ett gäng talanger och är den bästa tränaren i Leeds historia i mina ögon. Magiskt!!

Just nu är det nästan tragiskt att se Leeds men jag vet att dom kommer tillbaka till PL. Kommer kanske inte att vara det storlaget som dom var förr men dom kommer tillbaka.

Förövrigt så har dom sex raka i serien nu! Återtåget har startat.

Veni, Vidi, Vidic

Liverpool, som på senare år legat mellan 50 och 60 ligamål per säsong, har redan gjort imponerande 11 mål. Man kan se skillnaden mellan att ha Torres och Voronin (redan 5 ligamål tillsammans) kontra Bellamy och Fowler (10 ihop förra säsongen) i laget.

Manchester United gjorde 83 ligamål förra säsongen, överlägset flest i Premier League. Det har nu förbytts till 4 mål på 6 matcher. Bara Derby och Reading, båda på nedflyttningsplats för tillfället, har gjort färre.

1-0, 1-0, 1-0. Det är normalt sett så målglada Uniteds resultat från de tre senaste matcherna. Jag förstår att konkurrenternas fans sitter hemma i tv-sofforna och svär över de där jävla 1-0-tur-skit-United – jag gör själv detsamma när Chelsea, Liverpool och Arsenal vinner med nöd och näppe – men jag är mäkta imponerad över hur mitt lag sköter sig för tillfället.

Det är förbannat stark att, efter att ha inlett med tre matcher utan seger, ta sig i kragen och vinna tre raka. Detta trots skador, avstängning på ligans bäste, dålig skärpa framför mål och en fruktansvärd press på sig. Man förtjänar också all beröm i världen för att man, trots noll utdelning, fortsätter att mala på i hela matcherna. Segermålen i de tre senaste matcherna har kommit i minut 68, 71 och i dag 84.

Det är styrkan, modet, bestämdheten och hänsynslösheten som gör Nemanja Vidic så älskad. Allt det visade han upp när han kom loss från Joseph Yobo, hann före Tony Hibbert till bollen och tryckte in segermålet.

Och Nani fortsätter att leverera matchavgörande hörnor. Beckhamklass!

Nästa söndag kommer Chelsea till Old Trafford och jag längtar till den matchen likt Leeds United längtar efter bättre tider. Enda skillnaden är att matchen verkligen kommer att bli av.

Andra saker jag ser fram emot:

• Vår lagkaptens återkomst. Han om någon kan elda på laget så att de inte vågar annat än att gå ut och vinna.
• Wayne Rooneys återkomst. Det är inte för sent att vinna skytteligan än.
• Att Louis Saha, som inte gjorde en enda försäsongsmatch och faktiskt bara spelat 70 minuter under säsongsinledningen, ska komma igång på allvar. Måtte Gud bara hålla Kung Louis kropp hel.
• Ligacupen – tro det eller ej. Är sugen på att se de yngre förmågorna i A-laget i ”riktiga” matcher. Coventry väntar härnäst.

He comes from Serbia
He'll fuckin' murder ya

Att han orkar!

Se på fan - redan i dag kan man läsa Benítez gnäll om early kick-offs.

"I am really disappointed with the fixtures that we have because it is more difficult here in England."

Åk hem till Spanien, då. För gott.

Engelsk expertis i högform

Alan Smith på Daily Telegraph fortsätter att älska Emile Heskey. Han menar att Wayne Rooney, Englands kanske allra bäste fotbollsspelare, ska sitta på bänken i kommande kvalmatcher. Kort och gott: Heskey före Rooney.

Daily Mails Oliver Holt, prisad som årets sportjournalist i England såväl 2005 som 2006, tycker att Gary Neville ska ta plats i den engelska startelvan när han är tillbaka från skada. Inget konstigt med det. Men att Holt vill att junioren Micah Richards ska flytta in i mitten på enorme Rio Ferdinands bekostnad får mig att känna både undran och skräck.

McClaren får det tufft med laguttagningen när "ordinarie" stjärnorna Neville, Beckham, Hargreaves, Lampard och Rooney är tillbaka, med tanke på att "reserverna" Richards, Barry, SWP och Heskey skötte sig så pass bra i de två senaste EM-kvalmatcherna - inget snack om den saken. Men kom igen ... de ovan nämnda förslagen är absurda.

Men oavsett vilket lag Smiling Steve tar ut kommer han att bli uthängd och utskälld av pressen om lagets prestation och resultat inte är tillfredsställande. Vem vet - efter nästa månads kvalmatcher kanske vi får läsa att Smith kallar Heskey för föredetting, och kanske kommer Holt att skriva om hur dumt det var att spela med en så orutinerad spelare som Richards.

Back on track

Det finns fantastiska reklamfilmer (OKQ8, Dolmio, Nokian däck), men det är själva Scrubsavsnittet som är det allra bästa, det man verkligen vill titta på. Detsamma gäller fotbollen. Det finns spännande kvalmatcher under landslagsuppehållen, men det är ligaspelet man så gärna vill se.

Jag är ingen motståndare av landslagsfotbollen - men jösses vad skönt att Premier League är tillbaka nu på lördag. Det känns inte som att det är mindre än två veckor sedan United slog Tottenham, Aston Villa spöade Chelsea och Liverpool våldtog ett litet barn i form av Derby. Tiden går fort när man har roligt. Desto långsammare går den när det är spelledigt på de engelska arenorna.

Everton nästa för Uniteds del. Ronaldo tillbaka. Även Saha är tillbaka, vilket innebär att Tevez kommer till sin rätt när han slipper spela som spjutspets. Rooney och kapten Neville är på gång och de båda spelar garanterat innan månaden är slut.

Det är dock en sak som stör mig. Kalla det dagens i-landsproblem om ni vill. Matcherna Everton-United, Portsmouth-Liverpool och stekheta derbyt Tottenham-Arsenal har två saker gemensamt:
1) Jag vill gärna se dem.
2) De spelas samtidigt (13.00, 13.45, 14.30).

Jättebra jobbat, Premier League. Big time.

Jag har ingen aning om detta är de "ursprungliga" tiderna eller inte. Men jag kan inte undgå att plocka fram min konspiratoriska sida och undra om Rafa Bentítez kommentarer om Liverpools early kick-offs efter landslagsuppehåll ligger bakom detta.

Inte så konstigt med tanke på att lördagar näst intill alltid har en tidig match 13.45, en sen match 18.15 och resterande kl 16.00. Nu är det helt plötsligt tre tidiga matcher - var och en med ett förmodat topplag.

Nu återstår att se hur lång tid det dröjer innan Rafa gnäller över att Liverpool får spela på bortaplan, så pass tidigt som 12.45 engelsk tid, efter att en stor del av truppen precis har varit på utflykter i Europa med respektive landslag, medan Chelsea spelar hemma (Blackburn) med avspark 17.15 lokal tid.

Jag tror faktiskt inte att han nämner ett ord om det på presskonferensen inför helgens match. Han väntar tills efter förlusten på Fratton Park.

Englands målvaktsproblem

Italien har världens bäste målvakt i Gianluigi Buffon. Spanien har Real Madrids Iker Casillas som ligger på samma nivå. Tyskland hade Oliver Kahn som under många år ansågs vara bäst, och nu är Timo Hildebrand (Valencia) på väg att ta över tröja #1 hos tyskarna. Frankrike hade Fabien Barthez, som lyckades lägga pajasfasonerna åt sidan i landslaget, och har nu en ännu starkare målvakt i Gregory Coupét.

England däremot ... Det är ingen hemlighet att det råder smärre målvaktskris i det landet. Man har gått från Ronaldinhos kompis David Seaman, via fruktansvärt ojämne David James, till skakige Paul Robinson.

Målvaktsfrågan är engelska landslagets näst största problem. Nummer ett är så klart hybrisen, som funnits sedan VM-guldet 1966.

Skulle man ta sig tid att ranka Premier Leagues bästa målvakter vet jag inte på vilken placering vi först skulle få se en engelsman. David James (burr) är den ende som kanske hade slagit sig in på en topp 10-placering i dagsläget.

Här följer en sammanställning av vilka länder som representeras bland förstamålvakterna (baserat på antalet matcher denna säsong) i Europas fem högst rankade ligor. Svart på vitt, att engelska keepers inte håller måttet.


Premier League, England
6: England
3: USA
2: Finland, Irland
1: Australien, Danmark, Holland, Spanien, Skottland, Tjeckien, Tyskland

Serie A, Italien
13: Italien
4: Brasilien
1: Argentina, Frankrike, Österrike

La Primera División, Spanien
11: Spanien
2: Argentina, Italien
1: Frankrike, Israel, Kamerun, Portugal, Uruguay

Bundesliga, Tyskland (18 lag)
14: Tyskland
3: Tjeckien
1: Bosnien & Hercegovina

Ligue 1, Frankrike
18: Frankrike
1: Kroatien, Senegal

Källa: Sky Sports Stats Centre

Grattis, Israel

Jag tycker att Steve McClaren var desperat när han plockade tillbaka gamla trotjänare som David James och Sol Campbell till landslaget. Jag tycker att det var ännu mer desperat att kalla in Emile Heskey, forwarden som har gjort fem mål på 43 landskamper.

Nu har Engelska Desperationsmedaljen-kommittén fått en arbetsuppgift mindre. Vem som ska få priset i år blev nämligen klart i samma stund som McClaren bestämde att spela Heskey från start i dag mot Israel.

Det är ett hån mot övriga forwards i truppen. Jag undrar hur det känns för ständigt mobbade Jermaine Defoe, senast startande Alan Smith (en annan Alan Smith, f.d. Arsenalspelare och numera krönikör i Daily Telegraph, tycker att "McClaren got it right in recalling Heskey") och giftige Andy Johnson.

England får på sin höjd en uddamålsseger i dag. Därför kändes 2:an på Israel (handikapp 0-2) given.

Den trumpetspelande peruanen

Medan Andreas Andersson ligger sömnlös och funderar på vad han kan göra för att hans Degerfors ska hänga kvar i Superettan sitter jag här, lika sömnlös som Andreas, och tänker på en fotbollsspelare från Peru.

Nolberto Solano lämnade i fredags ett United för ett annat när han flyttade från Newcastle till West Ham.

Att han ville flytta till just London för att hans familj bor i huvudstaden var sedan tidigare känt. Men titta på dessa kommentarer signerade Solano:

”The only reason I wanted to leave was because of my family.”

”They are in London and that's the only reason I wanted to go down there.”

Inte ett ord om West Ham United.

Vad är det för signaler han sänder till West Hams fans? Hade jag varit Hammer hade jag satt bubblorna i halsen och undrat vad det är för stolpskott klubben har värvat.

Fast å andra sidan: Hade jag varit Newcastlesupporter hade jag förmodligen bara njutit över Solanos kommentarer (han uttrycker samtidigt sin ledsamhet över att inte ha gett fansen på St James’ några troféer och berättar stolt att hans son är en riktigt Geordie boy).

Som i detta fall en neutral åskådare tycker jag bara att det är kul med lite ärlighet. Cred till Nobby för det.

En sak är säker; Solano ska vara glad att det var Newcastle och inte Sunderland han lämnade. Roy Keane har ju med tydlighet klargjort vad han tycker om fotbollsspelare som väljer en Londonklubb för frugans skull.

Fast på Solano kan väl ingen klaga. Han kallar sig själv ”en adopterad Geordie” och har ett salsaband som heter The Geordie Latinos där han lirar trumpet. Bortsett från en sväng till Aston Villa har han varit Newcastle trogen sedan debuten för nio år sedan mot Chelsea då han bytte av Andreas Andersson i mitten av andra halvlek.

Aston Villa

Englands näst största stads stora klubb är allmänt känt som ett typiskt mittenlag som alltid spelar oavgjort. De har ofta värvat dyrt - men dåligt (läs: Angel, Balaban, Alpay, Baros).

Med ägaren Randy Lerners plånbok, en vinnare i managern Martin O'Neill och en drös med lovande spelare kan alla Villafans skymta en molnfri himmel borta vid horisonten.

Det finns många unga, intressanta engelsmän Aston Villas trupp: Scott Carson, Curtis Davies, Gary Cahill, Nigel Reo-Coker, Isaiah Osbourne, Ashley Young, Gabriel Agbonlahor och Luke Moore. Detta unga Aston Villa – tillsammans med en Gareth Barry med sina bästa år framför sig och ett par rutinerade skandinaver – går en spännande framtid till mötes.

Scott Carson, en av kandidaterna till platsen som förstemålvakt för England, togs in på lån för att ersätta skadade Sörensen. Mitt tips är att dansken får finna sig i att sitta på bänken när han är tillbaka, plus att Villa så småningom köper loss Carson från Liverpool.

Curtis Davies, West Bromwich eftertraktade mittbackstalang, togs även han in på lån. Det är dock inget snack om att han återfinns i Villa även nästa säsong. Där han klubben hittat sin framtida försvarsgeneral.

I den dyre (klubbens dyraste nyförvärv någonsin på £9,65 miljoner) men ack så lovande Ashley Young och hemmasonen Gabriel Agbonlahor på varsin kant har Villa två sjuhelvetes anfallsvapen. Det kan bli svårt att behålla dessa två. I bästa fall stannar de länge. I värsta fall får Villa nöja sig med ett antal hundra miljoner.

Dagens Aston Villa är inte som det gamla Aston villa. De påminner lite om det Tottenham som för några år sedan plockade in ungt och inhemskt. Spurs har fått behålla nästan allt – Michael Carrick är undantaget – och med det nått två raka femteplatser.

Det ska bli intressant att se hur mycket Villa får behålla och vad de kan åstadkomma. Med Martin O’Neill vid rodret är inget omöjligt. Fråga bara Leicesters supportrar, som fick se O’Neill föra upp deras lag i Premier League och där hamna på övre halvan i fyra säsonger i rad innan han stack upp till Celtic och vann titel efter titel.

Brottsrapport

Brottsrapport

Typ av brott: Grovt rån.
Stöldgods: Två viktiga poäng stals av THFC.
Identifierade brottslingar: Fulham FC.
Offer för det grova rånet: Tottenham Hotspur FC.
Brottsplats: Craven Cottage, London.
Tid för brottet: 17:30 till 17:50.
Andra åtalade: Martin Jol för grovt tjänstefel.

COYS

The man upstairs

Roy Keane hävdar att han var född att spela för Manchester United och likaså vara manager för Sunderland. En teori han sammanfattar på följande sätt:

"Sometimes you think the man upstairs has great plans for me."

Roy Keane är en underbar man som förtjänar det varma välkomnande han kommer att få på Old Trafford i kväll.